Klicka på bilden, för att se hela bilden
Vad hände med alla vackra kvinnor som poserade i korgmöbler? En utvikningstrend som härjade på 1970-talet, och som antagligen startades i och med den franska erotiksuccén “Emmanuelle” från 1974.
Vi som saknat korgmöblerna kan glädja oss, eftersom Universal har släppt ut Just Jaeckins (vars namn är felstavat två gånger på omslaget!) film på dvd. Holländskan Sylvia Kristel är diplomathustrun som är ute på erotiska eskapader i Bangkok, och det är väldigt soft – i olika betydelser. Det handlar förstås om mjukporr, om ens det, och det är vackra, mjuka bilder som för tankarna till 70-talets shampooreklam. Och ärligt talat är det lite halvtrist. Men det gick hem i stugorna när det begav sig! Det kom snabbt flera uppföljare – i “Emmanuelle IV” (1984) tog svenska Mia Nygren över huvudrollen (senare gifte sig Nygren med Micke Rickfors), och uppenbarligen görs det fortfarande officiella fortsättningar. Cecilia Bergkvist från “Vita lögner” var med i en från slutet av 90-talet.
Inofficiella uppföljare finns det hur många som helst – blanda inte ihop Emmanuelle med italienska Emanuelle med ett M. Laura Gemser spelade huvudrollen i druygt tio sådana; dessa har Njutafilms nu börjat släppa – “Emanuelle and the last cannibals” var först ut. Titeln säger allt.
På baksidan av “Emmanuelle” står det att det var den första sexfilmen som visades på vanliga biografer. En sanning med modifikation. Här i Sverige gick ju de danska gladporrfilmerna på vanliga biografer – och det gjorde oftast även legenden Torgny Wickmans filmer. Jämför gärna “Emmanuelle” med “Anita – ur en tonårsflickas dagbok”, även den från 1974 och ute på dvd från Klubb Super 8.
Rådjursögda och storbystade Christina Lindberg; en av Sveriges främsta exportsuccéer, är förvirrade nymfomanen Anita, som ligger med allt och alla i Katrineholm, innan en ung Stellan Skarsgård botar henne. Det är mjukporr här med, men av ett annat slag än i Just Jaeckins filmer – Wickman var ingen estet, han hade ofta budskap någonstans i filmerna, och det ser närmast ut som grå socialrealism. Men nu är “Anita” en fantastisk rolig film, full av kultförklarade scener, som när Christina Lindberg pratar om sin ångest, vilket hon uttalar “ångescht”, eller Jan-Olof Rydqvist som klagande lärare – eller repliken “Vi kan inte bara sjunga, vi kan dansa också,” varpå Anita strippar inför föräldrarnas gäster. Kort sagt, en kultklassiker.
Klubb Super 8 här även släppt Mac Ahlbergs “Justine och Juliette” från 1975, mycket fritt efter Markis de Sade – och här är det inte mjukt längre, utan pang på rödbetan från start. Men, som alltid hos Ahlberg, snyggt och smakfullt; det är inte för inte som han numera är uppburen filmfotograf i Hollywood. “Justine och Juliette” är en riktigt kul sexkomedi med en rollista som får en att höja på ögonbrynen. Danske sångstjärnan Otto Brandenburg är med, och amerikanen mr Miller spelas av Harry Reems från “Långt ner i halsen” – och Reems är dubbad till svenska av Börje Ahlstedt! Som det stod i en ofta citerad recension: “Det låter som om det är Barbapapa som knullar.”
Nu vill ni kanske inte ha snusk, utan något som är “bra på riktigt”. Då föreslår jag “Riddarfalken från Malta”; John Hustons regidebut från 1941 som gjorde stjärna av den tidigare filmskurken Humphrey Bogart. Detta är tveklöst en av de bästa deckare som gjorts. Det är tufft, det är stämningsfullt, det är svartvitt och tunga skuggor – det är stort. I vanlig ordning har Warner gjort ett enastående jobb med dvd-utgåvan. Den här dubbel-dvd:n innehåller så mycket extramaterial att det tar dagar att plöja igenom allt. Förutom dokumentärer, trailers, kortfilmer och tecknade filmer, finns här inte mindre än tre (3) radioteateruppsättningar av Dashiell Hammetts klassiska bok med samma namn. Låtom oss applådera!
Tyckte ni att nya “Casino Royale” var lika fantastiskt bra som jag tyckte, och suktar efter fler agenter, går det att skaffa säsong ett av “Mission: Impossible” (Paramount) från 1966. Den här serien är lite träigare än “Mannen från U.N.C.L.E.”, men ofta flippad och galen på ett bra sätt, och vem kan motstå Lalo Schifrins svängiga ledmotiv? Och vad är väl Tom Cruise jämfört med Martin Landau? Tyvärr dyker inte Peter Graves upp som Jim Phelps förrän 1967. Visste ni att Graves är bror till James Arness som spelade Zeb Macahan? Aproåpå agenter: “Before he was Bond he was…Remington Steele” står det på omslaget till boxen med säsong ett av denna serie (Fox). 1982-83 var tv-deckare forfarande lättsamma och avkopplande som balsam för själen. Så även Pierce Brosnans charmiga genombrott. Lättsett och lättglömt, men trevligt i små doser, i synnerhet om man gillar gamla Cary Grant-komedier och liknande. Och det gör väl alla?
skriven 2006-12-08
