Klicka på bilden, för att se hela bilden
Ärligt talat. Jag har ingenting alls emot pojkband. Backstreet Boys comeback förra året var till exempel ett oavbrutet gediget exempel på smakfull mjukpop när den är som bäst där rysansvärd stämsång, bra låtar och läckra arrangemang möts i skön harmoni. Men vad sjutton är det här?
På pappret har det säkert låtit som en bra idé att tolka klassiska kärlekssånger som kidsen ändå inte hört talas om, men personligen lider jag att höra favoriter som Bonnie Tylers Total Eclipse Of The Heart, Garth Brooks The Dance, och Leo Sayers Have You Ever Been In Love malas ner i Westlifes jämntjocka anrättning.
Gossarna är förvisso duktiga, men överlag är det här inte bara onödigt ocharmigt, det är irriterande menlöst också. För var sjutton finns passionen och inlevelsen. Tanken är ju att det här ska handla om den stora kärleken, men det är lätt att tvivla på killarnas engagemang här. När kvartetten tolkar en sådan gammal smörfavorit som Air Supplys All Out Of Love vill man ju gärna kunna utläsa samma desperata saknad som den australiska duon var experter på att förmedla, men av den varan får man inte mycket på The Love Album.
Skriven 2006-11-27
