Idolwannabees utan insikt, en Wiehehyllning och Universals stolpskott

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Det kan väl inte ha undgått någon att Idolkarusellen är igång igen. I veckan var det Malmös tur att få besök av juryn, och vad kan man säga mer än Herregud. Missförstå mig inte nu, visst fanns det talanger, men det satt ovanligt långt inne innan någon vettig individ visade upp sig. Innan dess tvingades Swartling & Co. genomlida ett pärlband av folk som borde stannat hemma i badrummet. Tänkte närmast på den självsäkra blondinen som slaktade den svåra Amazing Grace. Eller killen som vrålade en av Bowies bästa så att man vred sig i soffan. Eller varför inte grabben som rappade på närmast obegriplig svensk rotvälska.

Programledarna antydde att alla på plats kanske inte hade så kallad självinsikt, men bestämde sig ändå i rättvisans namn för att fråga personerna i fråga om så var fallet. Problemet var bara att de flesta inte ens kände till innebörden av själva ordet. Ridå, får man väl säga. Då skämdes jag faktiskt på dessa av allt att döma tämligen obildade wannabees sorgliga vägnar.

Också planerar skivbolaget Universals amerikanska huvudkontor att lansera en site på hemmaplan – till att börja med – där man ska kunna ladda ner musik gratis. Haken? Lyssna på nittio sekunder reklam för varje låt du laddar ner. Ett totalt sinnesslött förslag om ni frågar mig. För varför skulle folk som redan idag skiter i att betala genomlida reklamsnuttar för att få musik? Nej, tilltaget som sådant skulle garanterat göra mer skada än nytta, och det gäller inte minst vad beträffar de betalsiter som äntligen börjat bli fungerande och ett vettigt alternativ för alla de som trots allt vill göra rätt för sig.

Ett desto roligare initiativ, om än i det mindre formatet är det som föreningen Rockhelga i Staffanstorp tagit. För knappt en månad sedan arrangerade man rockfestivalen Robstock i ordföranden Robert Almgrens föräldrars trädgård. Den här gången hoppades gänget bakom festivalen locka fler än de sjuttionio personer som dök upp på förra årets premiärevenemang. Huruvida det lyckades har jag ingen aning om. Däremot vet jag att KB-aktuella hårdrockarna Crazylixx och ett antal andra oetablerade band konkurrerade om uppmärksamheten.

Detta projekt vittnar om att det finns många unga som inte tvekar att jobba för att förverkliga sina idéer. Men hur vore det med lite uppmuntran. Det är inte bara bråkstakarna som ska vårdas. Nu är det bara att hoppas att kommunen får tummarna loss och ger respons på de utsträckta händer som Rockhelga sänt ut, så att det kan bli en fortsättning nästa år.

En utsträckt hand. Eller snarare en hel bukett med stora labbar fick Mikael Wiehe i samband med årets Malmöfestival. Winnerbäck, Thåström och Dregen med flera hade som bekant åkt ner till Malmö för att hylla den nyblivne sextioåringen med en konsert som hette duga. Vad kalaset kostade vill dock ingen i kommunhuset berätta. ”Affärshemligheter”, mumlar festivalgeneralen Per Alexandersson. Och det kan man ju tycka. Problemet är bara det att vi inte pratar om ett privat initiativ här utan om ett kommunalt dito där våra skattepengar använts. Det finns alltså ett visst allmänintresse att veta hur mycket det hela gick lös på. Sedan kan man i sitt stilla sinne undra ”what´s the big deal”. Varför så mycket hemlighetsmakeri? Wiehehyllningen var väl inget som inte ingick i festivalbudgeten ändå från början? Eller?

Malmöfestivalen gav för övrigt som vanligt en antydan om att hösten är här igen, och med den kommer som vanligt nya fräscha vax som det hette på hedenhös. Nya och nya förresten. En re-mastrad version av The Beach Boys Pet Sounds tillhör kanske inte det hetaste just nu, men en sann klassiker är det i alla fall.

En klassiker sägs det också att Bob Dylan fått ur sig igen. Själv är jag inte lika säker, men nya luftigt nästan uppsluppna Modern Times visar att formen från senare år håller i sig. Det tycker jag nog även att Iron Maiden gör på sin A Matter Of Life And Death. De långa episka låtarna är onekligen mäktiga och ogenerat pretentiösa på ett skönt sätt.

Pretentiösa har även Outkast blivit efter sin megahit Speakerboxxx/The Love Below. En do-woppigt, jazzigt hip hopsoulig dubbel med en tillhörande gangstermusical för biobruk har det blivit den här gången. Smått förvirrat och inte helt lättsmält, men Idlewild är definitivt värd att kolla in. Fast det hela doftar förstås kommersiellt självmord lång väg.

Slutligen kan konstateras att Paris Hilton är avsevärt bättre på att marknadsföra sig än på att sjunga. Fast å andra sidan är bristande sång inget problem när proffsen ställer upp och gör grovjobbet. Det är därför Paris låter bättre än vad hon rimligtvis borde.

skriven 2006-09-06

Du kanske gillar:

Våra samarbetspartners