Dikaturfasoner av Malmöfestivalens ledning

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Det lär väl inte ha undgått någon att Malmöfestivalen drar igång igen idag. För olika människor innebär detta olika saker. Men för många, inklusive undertecknad är det musikupplevelserna som står högst i kurs, och i år ska festivalarrangörerna ha credit för att dom äntligen ansträngt sig för att sno åt sig en del hyfsat stora utländska namn också typ kantiga punkarna Yeah Yeah Yeahs, gothrockarna Paradise Lost och klassiska punkbandet Pennywise. Sådana bokningar har alltid varit ett okänt fenomen tidigare av någon anledning.

Lika roligt är det inte att den kommunala festivalledningen denna gång satt käppar i hjulen (läs förbjudit) för engagerade svenska artister som fått erbjudanden om andra spelningar i samma veva som det egna evenemanget pågår. Vad är detta för (diktatur)fasoner? Vi talar om ett skattefinansierat evenemang här, så vad är poängen? Så länge det inte kostar något kommer folk oavsett om akten ifråga spelar på KB eller något annat ställe i närheten. Gratis är gott som bekant.

Då hade det varit en helt annan sak om det förhållit sig tvärtom. Om Malmöfestivalen till exempel bokat Winnerbäck efter en spelning på Mölleplatsen annonserats ut är det rätt troligt att biljettförsäljningen till det sistnämnda åderlåtits.

Från Malmö är inte steget långt till fantastiskt sanslösa Las Vegas. Jo, det är det verkligen. Det tog tolv timmar räknat i effektiv flygtid att ta sig dit med min bättre hälft tidigare i sommar. Men glöm alla tankar på spel för ett ögonblick. Stan kallas i andra hand – efter Sin City förstås – The Entertainment Capital Of The World, och ingen varudeklaration kunde vara mer passande. Här finns en konsert och show runt varje hörn. Superstjärnorna och de hyfsat stora namnen samsas i olika salonger på de stora hotellen med folk på väg upp. Sedan finns det otaliga coverband också som väl tyvärr är förvisade till att valsa runt på olika loungeutrymmen för evigt. Vilket inte är det sämsta i och för sig. Men det är ändå synd med tanke på hur den nivå av professionalism och utstrålning många har. Det är dock inte särskilt svårt att hysa beundran för de flesta oavsett status. Det är en hederssak för alla att göra ett bra jobb, och att spela andras hits är också ett jobb värt respekt. Särskilt som nästan vilket band som helst i genren, typ underbart häftiga niomannabandet Sunset Strip på Las Vegas Hilton hade sopat banan med majorieten av våra egna överskattade kritikerfavoriter. Ingen nämnd, ingen glömd.

Också har Rolling Stone undersökt vad amerikanska soldater i Irak föredrar att lyssna på. Aggressiva tongångar dominerar föga förvånande listan. Vi pratar alltså om hårdrock i parti och minut och inget kunde väl vara mer passande än Drowning Pools Bodies, AC/DC:s Highway To Hell eller rent av System Of A Downs Chop Suey. På listan finns även Toby Keiths patriotiska countryanthem American Soldier och hip hop med 2Pac och DMX. Inte en enda liten ballad med James Blunt eller trudelutt med Kenny G syns alltså till för ”man kan inte lyssna på mesig musik när man ska döda”, som en soldat uttrycker saken. Vilket bekräftar vad de flesta av oss alltid vetat. All musik kräver sina rätta tillfällen även om vi talar om extremt in absurdum här. Fast i slutänden är det förstås ändå ”different strokes for different folks”, som gäller. Det är om inte annat en av mina vänner ett påtagligt bevis på. ”Ibland när jag ska slappna av lägger jag mig i badet och lyssnar på Entombed”, sade han vid något tillfälle. Det behöver väl knappast tilläggas att detta citat med tiden blivit närmast bevingat i bekantskapskretsen.

Brittiska Lost Prophets har fått mycket verbalt stryk på senare tid. Sorry, men det är svårt att förstå varför. Med sitt tredje album Liberation Transmission har bandet med benägen hjälp av Bob Rock förfinat och förbättrat det mesta. Fast det är klart, nu metalpop med arenaambitioner har väl aldrig stått högt i kurs.

Och det har inte ”vitingar” som vågar sig på soul heller gjort. Men än sen då. Jag gillar debutanten Toby Lightman trots att hon mest påminner om en Joss Stone light. Samma sak gäller för Nerina Pallots debut Fires. Det här är skönt smekande singer songwriterpop för ovanämnda badkar om något.

Någon som kommer ihåg John Waite. Tänk Babys, FM-bandet Bad English och en hyfsad solokarriär på åttiotalet, så ringer säkert en klocka. Fast oavsett vilket. Nya Downtown Journey Of A Heart visar att mannens röst alltjämt är i fin form.

Slutligen kan man undra varför välartade popgossar som Shayne Ward fortsätter göra kollegorna så upprörda. Enkelspåriga rockkritiker borde sluta låtsas att det finns någon smörpop som någonsin kommer att duga.

skriven 2006-08-15

Du kanske gillar:

Våra samarbetspartners