Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Christophe Gans
Skådespelare: Radha Mitchell, Sean Bean, Laurie Holden, Deborah Kara Unger, Kom Coates
BETYG: TRE
PREMIÄR: 2006-06-09
Om man säger att ”House on Hunted Hill” möter ”The Gift” möter ”Angel Heart” möter ”Mad Max bortom Thunderdome” möter Jonas Åkerlund-videor möter dataspelet filmen är baserad på möter ”Rosemarys baby” och ”Omen” möter den senaste renderingstekniken möter ”Saw” möter ”Sixth Sense” möter ”Carrie” möter ”The Grudge” slasch ”Ringu”, tycker jag nog man har gett en hyfsad vägbeskrivning till denna films färdväg. Låter allt detta som lite ”too much”, lite för mycket av det goda i soppan? Visst, det är det också – men faktiskt bara lite…
Glöm nya ”Omen”! Filmen funkar i och för sig hyggligt, men är i stort bara en rysligt onödig uppdatering (av ett original som faktiskt endast nostalgi kombinerat med minnets missfunktioner kan definiera som jättelyckad ens när det begav sig). Och blev det inte plötsligt djävligt (sorry, kunde inte låta bli) ont om tid i klipprummet? Efter att i två tredjedelar lunkat fram, med ganska schysst ”skrämsel” utportionerad cirka var tionde minut, forceras slutet fram. Deadlinedatumet 060606 var kanske det som var allra mest av ondo i sammanhanget!?
Nej, ska ni bara se en ny skräckfilm dessa dagar bör det definitivt bli ”Silent Hill”!
Filmens regissör, fransmannen Christophe Gans, är ju en intressant herre. Inte direkt överproduktiv, men väljer alltid intressanta, lite udda projekt (”Crying Freeman”, ”Vargarnas pakt”). Ej heller hundraprocentigt lyckad varken som manusförfattare eller regissör ännu. Men han tycks vara på väg. ”Silent Hill” är hans bästa verk hittills.
Och manusförfattaren, Roger Avary, är faktiskt en än mer intressant snubbe. Den f.d. (?) Tarantinokompisen slog igenom 1994 med ”Killing Zoe” (en definitivt sevärd film som Avary både skrev och regisserade) och fick till en absolut fullpoängare med Bret Easton Ellis-adaptionen ”Lustans lagar” (”Rules of Attraction”) 2002. Uppenbarligen en man som inte väjer för mörker. Och i ”Silent Hill” förekommer det en hel del av den varan…
Filmen är alltså baserad på ett dataspel, något som inte kändes alldeles uppenbart (läser – om möjligt – aldrig på om filmen jag ska se i förväg), men det är klart, så här i efterskott framstår det hela ju ganska tydligt. Än ska det springas hit, än dit, till gamla skolan, till den och den gatan, till biblioteket, till hotellet, till rum 111, för att slutligen hamna i kyrkan. Och därifrån ner igen, till helvetet, medelst hiss. Många nivåer blir det.
Men faktiskt, det gör inte så mycket. Karaktärerna är läckra, storyn håller. Och filmen ser mycket bra ut; trots att renderingsmaskinerna fått spatt vid både ett och två tillfällen. Miljöerna fascinerande och fotot utsökt.
Har själv aldrig spelat det japanska dataspelet som ligger till grund för filmatiseringen, men lite googlande visar att även dess fans överlag verkar nöjda. Speciellt överföringen av spelets soundtrack tycks ha lyckats väl.
Paret DaSilva (Sean Bean och australiensiskan som var så bra i Woody Allens ”Melinda & Melinda”, Radha Mitchell) är föräldrar till adopterade Sharon (Jodelle Ferland), en flicka i 11-årsåldern som lider av mardrömmar och dessutom går i sömnen. Ofta talar hon i detta tillstånd om en plats som kallas Silent Hill. Denna plats finns i även verkligheten, och när inget annat hjälper (läs: terapi), beslutar sig modern för att ta Sharon till den övergivna, gamla spökstaden för att där kanske finna en lösning.
Planen går naturligtvis inte riktigt som smort, snarare käpprätt åt helvete.
Radha Mitchell är übersexig som machomamman och hon får snart sällskap av en lika het kvinnlig poliskonstapel, gestaltad av Laurie Holden. En duo som inte går av för hackor! Överhuvudtaget är ”Silent Hill” full av sköna karaktärer.
Lite för lång, men den överlägset bästa dataspelsfilmen hittills, även om det nu inte säger så mycket. Det bästa är dock att ”Silent Hill” står stadigt på egna ben. En riktigt bra stämningsfull rysare.
Skriven 2006-06-09
