Klicka på bilden, för att se hela bilden
Det är en genialisk idé och det är märkligt att ingen kommit på den förut: Ta tretton legendariska skräckfilmsregissörer. Låt dem göra varsin fristående entimmesfilm för kabel-tv. Ge dem helt fria tyglar utan någon censurinstans att ta hänsyn till.
Sveriges antagligen minsta dvd-distributör, Njutafilms, har gjort sin största satsning hittills – de har köpt rättigheterna till den färska, kritikerrosade tv-serien “Masters of horror” och kommer att släppa ungefär tre avsnitt i månaden från och med nu och fram till september. När jag hörde talas om detta fylldes jag av förväntan, och efter att ha sett de tre första filmerna var jag nästan lite uppspelt.
Först ut har vi “Jenifer” (med ett f) i regi av Dario Argento. Jag har flera gånger tidigare påpekat att det var Argento som, tillsammans med Sergio Leone, fick mig att bli filmintresserad på riktigt – men Argento har enbart presterat riktiga lågvattenmärken de senaste tjugo åren. Därför konstaterar jag glatt att “Jenifer” är Argentos bästa film sedan “Opera” 1986!
Filmen bygger på en klassisk tecknad serie från 1970-talet av Bruce Jones och min gamle favorit Bernie Wrightson, en serie som jag upplevde som extremt otäck när jag läste en reprisutgåva på 80-talet. Och Argentos filmatisering är minst lika otäck den, för att inte säga snaskigt chockerande. Berättelsen om den välmenande polisen och den sexiga, förföriska kvinnan med groteskt vanställt ansikte är verkligen för hardcorefansen, en sjuk historia späckad med sex och våld. Speciellt argentoesque vill jag nog inte påstå att den är, även om Claudio Simonetti bidrar med ett ledmotiv som låter så italienskt det kan bli.
John Carpenter har jag aldrig varit någon större beundrare av, men kors i taket om inte hans bidrag “Cigarette burns” är hans bästa film sedan, tja, “The thing”. Det här är en metafilm om film som bör få alla cineaster att le belåtet. Kan en film verkligen vara farlig – på riktigt? Direkt fysiskt farlig? Vår gamle vän Udo Kier är i högform som en dekadent, elegant och stenrik samlare som är på jakt efter en försvunnen fransk film som bara visats en gång, på Sitgesfestivalen på 70-talet. Den visningen slutade med att fyra dog och en hel hög skadades.
Kier har redan en del rekvisita från filmen – bland annat en ängel som fått vingarna avhuggna. Kier kontaktar en ung filmentusiast som driver en liten biograf. Killen brukar kunna leta upp allting, och han ger sig ut i världen för att hitta den märkliga filmen. Snart börjar killen råka ut för märkliga saker och han ser syner – och jakten på filmen blir alltmer obehaglig. Vad är det egentligen för en konstig rulle?
“Cigarette burns” är en intelligent liten film som intresserar hela vägen igenom. Varning dock för en chockeffekt i mitten som är något av det grövsta jag någonsin sett och väldigt olikt Carpenters övriga produktion.
Sista filmen i majsläppet är Joe Dantes “Homecoming”. Joe “Gremlins” Dante har det varit tyst om ganska länge nu, men med den här filmen bevisar han att skräck ju faktiskt är den kanske bästa genren för effektiv samhällssatir. Starkt uttalade budskap på film har annars en tendens att bli patetiska och vi i publiken skruvar oss åt pinsamheterna.
“Homecoming” är nog den mest argsint Bushkritiska spelfilm som gjorts hittills. Döda amerikanska soldater som skickats hem från Irak vaknar plötsligt till liv – men inte för att döda, äta människokött och gå bärsärkagång. Nej, de vill stoppa kriget en gång för alla. Eftersom det är valår går dessa arga och besvikna zombies och röstar! Ja, som framgår är det här, trots en del blod, inte direkt en skräckfilm, och den är kanske aningen övertydlig – men jag gillar den ändå. Sin vana trogen har Dante stoppat in en del filmreferenser – till exempel tillhör namnen på gravstenarna kända zombieregissörer.
“Masters of horror” är en satsning värd att fira, åtminstone av alla genrefans. Nu invänder kanske någon och tycker att entimmesfilmer inte är något att gå och köpa. Men faktum är att varje film ser ut som en långfilm för bio – och det ligger drygt en halvtimme intervjuer (Argento är lika konstig som vanligt) och annat intressant som bonusmaterial. Otroligt tjusiga dvd-omslag har filmerna också försätts med.
Är det nu inte läge för någon producent att applicera den här idén på andra genrer? Tretton komediregissörer… Tretton thrillerregissörer… Tretton tyrolerfilmregissörer…
skriven 2006-05-19
