Klicka på bilden, för att se hela bilden
“Det vilda gänget” har kommit ut i en ny, lyxig dvd-utgåva. Men detta är inte den enda västern av Sam Peckinpah som är dvd-aktuell; Warner har släppt en handfull. I dessa tider, då cowboys förknippas med veka fåraherdar som gillar att kramas i tält, längtar man kanske efter rejält hårdföra karlar i en värld där män var män, och kvinnor hade hår på bröstet. Den lynnige bråkstaken Sam Peckinpah tillhörde de hårdaste. Han var svår att ha att göra med, krökade, var sexistisk – men han fick ur sig flera utmärkta filmer. Som människa var Peckinpah dömd att gå under – och undergång är ett gemensamt tema för de här västernfilmerna: omvärlden och mänskligheten förändras.
“De red efter guld” (“Ride the high country”, 1962) var hans andra långfilm och brukar räknas till de bästa västernfilmer som gjorts. Vissa anser den vara Peckinpahs bästa film, men där håller jag inte med. Randolph Scott och Joel McCrea är två gamla tuffingar som slår sig ihop för att hämta guld i en gruvstad. De två är överåriga och har alla odds emot sig, och världen ser inte längre ut som den gjorde när de var unga. Filmen, som blev Scotts sista, är formmässigt ganska traditionell; den skulle kunna vara från 1940- eller 50-talet, men det är en mycket bra film med många fantastiska scener, bland annat ett otroligt bröllop på ett horhus, och den mäktiga musiken får nackhåren att resa sig.
Efter ett struligt 60-tal, kom då Peckinpahs magnum opus; mästerverket “Det vilda gänget” 1969, i vilken han sköt sönder myten och västern gick under i ett makalöst slowmotion-blodbad. “Det vilda gänget” brukar kallas den första moderna actionfilmen, och det var även den film som etablerade “squibs” (blodiga skotträffar) och slowmotiondöd. Men att Peckinpahs våldsorgier skulle vara en protest mot våldet ute i världen, vilket många hävdar, och ett försök att skildra det realistiskt, det håller jag inte med om. För varför återkom Peckinpah då till ultravåld i film efter film, alltid skildrat på ett estetiskt och medryckande sätt? Dessutom ser det inte ut så i verkligheten när man blir skjuten.
Publiken förväntade sig fler våldsamheter från Peckinpah, men han följde upp “Det vilda gänget” med den lågmälda och roliga “Balladen om Cable Hogue” (1970) med en strålande Jason Robards i huvudrollen. Den egensinnige Hogue hittar en vattenkälla i öknen och öppnar en rastplats för diligenser, men även Hogue får se sin värld gå under – det blir 1900-tal och bensindrivna fordon gör entré. David Warner är lika lysande han i rollen som pilsk präst. Av någon anledning är filmen släppt i fel format på den här dvd:n; den är något beskuren i kanterna och bilden är aningen grynig, dock inte så att det stör.
1973 kom “Pat Barrett & Billy the Kid”, den svagaste av de här fyra filmerna och på sin tid hårt censurklippt i Sverige. Nu är den inte bara oklippt, utan släppt i en omklippt, förlängd version. James Coburn är den samvetslöse sheriffen Garrett, medan Kris Kristofferson är Billy the Kid, ganska samvetslös han med – och det är detta filmen faller på. Den är ett försök till en existentiell västern, men alla personer är mer eller mindre osympatiska och i stort sett alla skjuter ihjäl varandra mest hela tiden – självklart i blodig slowmotion. Jag skulle nog vilja påstå att filmen utspelar sig efter vilda västerns undergång, i ett slags dödsrike där alla egentligen är döda och rider omkring i en myt utan ände. Bob Dylan, den troligen minst manlige av alla som medverkat i Peckinpahs filmer, spelar en tystlåten knivkastare, och hans “Knockin’ on heaven’s door” hörs på soundtracket. Filmen går vilse och engagerar inte, men om inget annat är den väldigt snygg.
Samtliga utgåvor innehåller en hel del utmärkt extramaterial i form av dokumentärer, nygjorda intervjuer och trailers, och filmerna är försedda med fantastiska skådisar som Warren Oates, Slim Pickens, LQ Jones, RG Armstrong, Robert Ryan, Strother Martin och oräkneliga andra av ett garde som är sällsynt i dagens Hollywood.
Sam Peckinpahs allra första film, den trevliga men slätstrukna “The deadly companions” (1961) släpptes på vhs i Sverige på 1980-talet, medan större delen av hans övriga produktion finns ute på dvd. Men när kommer “Jakten på Alfredo Garcias huvud”?
Av ett rent sammanträffande släpper Sandrew Metronome om en vecka “I rättvisans namn”, som när den kom 1987 lanserades som Walter Hills hyllning till “Det vilda gänget”. I Sverige blev den mest känd för att Biografbyrån klippte bort alla orsaker att se denna actionfilm och den florerade därför flitigt på flimriga piratkopior. Nu är det här långt ifrån en klassiker; det den har gemensamt med “Det vilda gänget” är de två gamla vännerna – Nick Nolte och Powers Boothe – som nu hamnat på varsin sida av lagen, heder hårdingar emellan, och en avslutande massaker i Mexiko. Men jag blir ändå nostalgisk när jag ser filmen, eftersom den här typen av tuff action försvann på 1990-talet. Det här är robust underhållning av-, om- och för grabbar och inte det minsta anpassat för att tonårstjejer ska sukta efter en “söt” hjälte. Precis allting i filmen är tufft: handling, dialog, Jerry Goldsmiths musik, originaltiteln (“Extreme prejudice”), typsnittet på förtexterna, rollfigurernas namn – ja, till och med skådisarna har tuffa namn; här finns inga som heter Keanu eller Orlando. På 1980-talet tillhörde Walter Hill Hollywoods tuffingar och regisserade en rad succéer. Idag har han inte så mycket att göra, och actiongenren har blivit betydligt mer artificiell och plastig.
Nu sitter det säkert en hel del därute och vill se något som är helt befriat från osande krutrök, ja, någonting som hela familjen kan titta på med glädje. Då kommer Nordisk Film till undsättning, eftersom de efter långt om länge släppt Per Åhlins animerade klassiker “Dunderklumpen”. Så sent som i höstas satt Åhlin i Lund och beklagade sig över att den här filmen inte går att se på video eller dvd, men se, nu gör den det. Tyvärr i en utgåva som saknar extramaterial.
Hmm… Kan man månne läsa in en undergångsskildring även i “Dunderklumpen”?
skriven 2006-03-31
