Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Manuskript och inscenering: Christina Ouzounidis
Medverkande: Fredrik Gunnarson, Eva Wendt Robles och Elena Makender Aleksandrova
Tonsättare: Axel Englund.
Musiker: Ulrika Mårtensson, cello
Ljusmästare: Johan Bergman
Spelas tor-sön 10/3-2/4
En välregisserad Agamemnonintrig
I denna den tredje och sista delen i Teatr Weimars porträtt av kvinnor ur den grekiska mytologin, har turen nu kommit till den trojanska sierskan Kassandra. Trots att hon var dotter till kung Priam, blev hennes väg genom livet en synnerligen snårig och tung vandring.
Myten gör gällande att Apollo förälskade sig i Kassandra och lovade att ge henne siargåvor om hans kärlek besvarades. Då Kassandra vägrade lade han en förbannelse över henne i form av att hon kunde se in i framtiden, men att ingen skulle tro henne.
– Friheten den kommer och gå lite som den vill, konstaterar Kassandra kyligt, spelad av Elena Mekender Aleksandrova.
Då vi nu möter Kassandra har hon nyss tagits som krigsbyte av Agamemnon. Förtäckt i barmhärtighetens floskler förmår Agamemnon övertyga sin hustru Klytamnestra, spelad av Eva Wendt Robles, att han som en vänskaplig gest vill rädda Kassandra ur fördärvets träsk och innanför husets väggar ge henne en nystart i livet.
Föga förvånande uppstår ett triangeldrama i svartsjukans tecken. Den välregisserade intrigen är signerad Agamemnon, som skickligt spelar ut de båda kvinnorna mot varandra. En stunden lovar han dom båda kvinnorna giftermål, i nästa stund slår han dom, för att dagen därpå iklä sig martyrens tårdrypande klädnad i vilken han vädjar om deras förståelse. I detta koncentrat av patriarkal osmaklighet praktiserar han således effektivt otalet manliga härskartekniker. Han drar beräknande i de rätta trådarna och tycks skapa den vardag han så önskar.
Men likt ett bräckligt korthus faller tillvaron, i takt med Kassandras tilltagande siande, allt eftersom ihop. De förvirrande profetiorna samt uppdagandet av att även Klytamnestra varit otrogen skapar oro, och den febriga vandringen mot undergång och kollaps nalkas obönhörligt.
– Låt mig slippa bära bilderna av världens lidande, beklagar sig en allt mer plågad Kassandra. Och i likhet med många av berättelserna ur den grekiska mytologin är döden via dolkens spetts den oundvikliga boten. Trogen myten dödar Klytamnestra slutligen de båda andra.
Kassandra är den berättelse, som i jämförelse med de båda förgående Elektra och Persefone, är den enklaste, mest tillgängliga och möjligen den som till det yttre är mest trogen mytologins förlopp. Samtidigt känns Kassandra i all sin okonstlade rakhet, och avsaknad av uttalade undertexter, som den kanske mest angelägna.
Genom skickliga nyansskillnader i replikföringen och varsam mästerligt känslig regi förmår föreställningen väl syna maktberusningens och patriarkatets osmakliga bojor. Som bäst synliggjort då Agamemnon, fenomenalt spelad av Fredrik Gunnarson, gång på gång beräknande lägger skenbar makt i Klytamnestra händer. Makt, förhoppningar och förslag som effektivt kryddas med dolda hot skapar trots den teatrala formen en febrig klaustrofobi hos publiken.
Teatr Weimar har genom åren lika konsekvent som effektivt givit sig i kast med pretentiösa projekt. I denna deras senaste skapelse har dom lärt sig att även paketera resultatet väl.
Formen är aningen mer publikvänlig och föreställningen riskerar ej springa ifrån sin publik. Jag tänker då på Axel Englunds suggestiva musik som via Ulrika Mårtensson berusande cello bäddar in föreställningen och låter oss i publiken andas, landa och tänka mellan varven.
skriven 2006-03-11
