Klicka på bilden, för att se hela bilden
I somras såg jag dokumentären “The Aristocrats” på en pressvisning, och efter tio minuter tänkte jag “Kommer jag att palla med det här i ytterligare åttio minuter?” Åttio minuter senare satt jag kvar och skakade av skratt, torkade ögonen och tittade på kollegan bredvid mig, som skrattade även han och såg ut att inte veta vad han skulle tro.
Paul Provenzas film nådde aldrig de nordvästskånska biograferna, men häromdagen släpptes den på dvd av Sandrewmetronome. Läst om den i diverse tidningar, bland annat den här, har ni säkert gjort; filmen har uppmärksammats en hel del under året som gått och det ryktas att hälften av publiken lämnade salongen när den visades på Köpenhamns filmfestival. Javisst, det är den där filmen som handlar om världens mest vulgära, grova och osmakliga skämt. Hela filmen består av att en lång rad kända amerikanska komiker och skådespelare berättar sin version av skämtet, som fram tills nu mest varit något slags internt skämt i nöjesvärlden.
Skämtet börjar och slutar alltid likadant: en familj kommer in till en vaudevilledirektör eller liknande och säger att de har ett nytt nummer, varpå direktören ber dem utföra det. Skämtet slutar med att direktören säger “Det där var ett intressant nummer – vad kallar ni det?” och familjen svarar “The aristocrats!” Mellan början och slutet ska man stoppa in så mycket osmakligheter som möjligt, numret familjen utför ska innehålla sex, incest, våld, kroppsvätskor, djur och annat man kan komma på. Självklart är skämtets poäng riktigt vissen – men som de påpekar i filmen, det är resan dit som är grejen. Det är fritt fram för improvisationer. Jag försökte själv dra en version för några kompisar som inte sett filmen, och de tyckte bara att jag var sjuk i huvudet. Min favoritversion är nog den Jason Alexander; George i “Seinfeld”, drar till med, men även South Park-versionen är hur konstig och vidrig som helst.
Självklart är inte det här en komedi för vem som helst, det är inget familjen kan samlas kring för att skratta lite i julhelgen. Tar man lätt anstöt och chockeras, är det nog lämpligast att gå omvägar kring butiker som för den – eller kring städer som har butiker som för den. Jag tycker förstås att det är den roligaste film jag sett i år.
Men eftersom det nu är jul och allt, är det kanske lämpligare att ta upp lite rejäl familjeunderhållning. Nu när större delen av världen återigen fått fantasyfeber och vallfärdar för att se “Narnia”, kan det säkert vara kul att se en av pionjärerna i genren. Warner har nämligen släppt ut en restaurerad version av “Trollkarlen från Oz” från 1939 på en dubbel- dvd späckad med extramaterial.
Som barn gillade jag aldrig den här filmen, jag tyckte mest den var fånig – och om jag inte minns helt fel, såg jag den på vår gamla svartvita tv, vilket förstås innebar att jag missade övergången från svartvitt till färgfilm, när Dorothy vaknar upp i Oz. Som vuxen är jag av en annan åsikt. Jag är fortfarande ingen hängiven beundrare av filmen, men den är mycket trevlig och en filmisk milstolpe. Efter att ha halvsovit mig igenom den långa och tråkiga “Narnia” (som dessutom har bitvis rätt taffliga effekter) på bio, uppskattar jag “Oz” ännu mer.
Det roligaste med köp-dvd:n, är att det står “Tryck här” i hörnet på omslaget. Trycker man i hörnet, lyser slottet på omslaget upp och “We’re off to the the wizard” spelas! Hur kul som helst! Jag funderade genast på hur det skulle låta om man applicerade denna gimmick på fler filmer. Om man trycker på “Sudden impact” kan det låta “Go ahead – make my day”, och “Fäbodjäntan” borde lämpligen tuta.
Mitt försök att vara juligt familjevänlig misslyckades här kapitalt, i och med att jag nämnde “Fäbodjäntan”. Så det är väl lika bra att jag struntar i glitter och myspys, och istället kastar mig över dårfinkarna på Klubb Super 8 Video, som släppt ytterligare tre obskyra svenska filmer på dvd. Först har vi Arne Mattssons “Här kommer bärsärkarna” från 1965, med Carl-Gustaf Lindstedt och Dirch Passer som vikingar. Den är fullkomligt vedervärdig. En komedi som inte är rolig över huvud taget, en plåga att försöka ta sig igenom, och som spelades in enbart för att filmteamet hittade övergivna kulisser från en amerikansk vikingafilm i Jugoslavien när de spelade in “Blåjackor”. Filmens trailer är dock hur rolig som helst, och som extramaterial ligger en nygjord intervju med producenten Inge Ivarson. Arne Mattsson har gjort flera av mina svenska favoritfilmer, men ibland var han riktigt, riktigt kass.
Den svenska film jag, vid sidan av “Thriller”, har skrivit mest om i allehanda tidningar de senaste tio åren, är Torgny Wickmans “Skräcken har 1000 ögon” från 1970. Detta är troligen det enda försöket någonsin att göra en svensk erotisk skräckfilm. Det är även en mycket konstig film; fascinerande och märklig, som skräck funkar det inte alls, men den är intressant och har bra musik. Den har även en naken Hans Wahlgren. Ja, även Solveig Andersson och Anita Sanders är nakna. Många är nakna i filmen. Tack och lov inte Bertil Norström, som dör en onaturlig död. Som alltid med KS8:s dvd:er, är extramaterialet ambitiöst. Inge Ivarson dyker upp igen och Torgnys änka Klinga Wickman medverkar hon också och pratar om filmens tillkomst.
Den tredje dvd:n är en kortfilmssamling som heter “Eugen Vöhrmanns vilda värld” och innehåller otroligt oskyldiga nakenfilmer från 1960-talet av sexpionjären Vöhrmann. Främst hittar vi klassikerna “Laila (17 år) vaknar” och “Laila (17 år) badar”, i vilka en ung Leena Skoog vaknar och badar. Sällan har kortfilmer känts så långa. Min favorit på den här samlingen är “Sickan och bananen” som handlar om en naken flicka som utför diverse rörelser, studsar på en gummiboll – och slutligen äter hon upp en banan. Enastående. En massa extramaterial finns här också, mest fantastiska foton på Leena Skoog, gamla filmaffischer och trailers – samt bonusfilmen “Gorillan och strippan”, vilken ju passar utmärkt nu när King Kong åter är på tapeten. En god vän lånade den här dvd:n av mig. Han tyckte den var hemsk. Men han kunde inte låta bli att skratta åt Sickan och hennes banan.
Men nu lägger vi alla bananer åt sidan och återvänder in under granen för att klämma på alla paket. Lova nu att se mycket film, dricka mycket glögg och härja lagom. God jul!
skriven 2005-12-23
