Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Manuskript och inscenering: Christina Ouzounidis
Ljusmästare: Johan Bergman
Ljustekniker: Nils Dernevik
Medverkande: Fredrik Gunnarson, Pia Örjansdotter, Emelie Strandberg, Pär Malmström och Hans-Christian Thulin
Formmässig fullträff av Weimar
Weimar är teatergruppen som inte tvekat inför det smala och svåra. Dom har varken smugit eller skämts för sina högt ställda intellektuella och pretentiösa ansatser. Föreläsningsserier har genom åren varvats med experimentteater av vitt skilda slag. Resultatet har varierat vilket är priset av att experimentera, av att hela tiden plöja ny mark.
De fria grupperna i Malmö har alltid tillfört ny frisk luft till ett i stundtals rätt enahanda teaterutbud. Bland de främsta var Ensembleteatern som i början av 90-talet la den grund för vilken flertalet av de nu aktuella grupperna verkar. Dom förmådde locka den så eftertraktade unga publiken till teatern. Detta via smart, nytänkande marknadsföring och en publikvänlighet, samt genom att introducera för Sverige då ny grepp som teatersport och diverse följetonger.
Teatr Weimar är inte den grupp som är synonym med direkt publikvänlighet och tillgänglighet, men dom är däremot en naturlig frukt av det rika och allt mer växande teaterutbud som Malmö nu utgör, och som nyss nämnda Ensembleteatern la grund för. Malmö är nu en stad vuxen nog att även rymma denna typ av ambitiösa ansatser som Weimar bedriver. Och Weimar är träffande nog allt mer bekväm i denna självutnämnda roll som de intellektuellt djupdykande samt som presentatörer av nya kontinentala strömningar och former.
I Weimars lokaler vid S:t Gertrud i Malmö, är nu orden i centrum. Den Akratiska Cirkeln är en slags reading, avskalad och minimalt dramatiserad. Fem skådespelare, fem ljuskäglor och lika många manuskript utgör hela scenbilden. Överordnat dem alla är historien, texten, ja till och med orden in i dess minsta beståndsdel.
– Jag tog av mig vigselringen för…för att det var varmt, säger Mannen i upptrappningen till ett gräl med sin fru. Kommentaren framkallar givetvis ofrånkomligt skrattsalvor från premiärpubliken, men synliggör samtidigt pjäsens kärna – de osagda orden. Spänning mellan mening och innehåll, synliggörande av den krystade språkdräkt i vilken vi klär våra avsikter.
Det samma gäller dialogen mellan den beskyddande fadern och den till ungdomen nyss uppvaknade dottern där innebörden av att ”springa ute på nätterna” skiljs åt och till komikens bristningsgräns ältas om och om igen.
Det är dock ett skratt som fastnar i halsen, detta då vi i takt med att historien nystas upp får se de bittra frukterna av denna bristfälliga kommunikation. Vi får som ett resultat av livslögner och haltande kommunikation följa familjens obönhörliga sönderfall.
Den Akratiska Cirkeln blir dels en studie i kommunikation, ordens virrvarr, komplexitet och dubbelmening. Men också parallellt en djupdykning i just det akratiska problemet, som den svulstiga titeln antyder. Ordet kommer från det grekiska akrasia, och kan väl enklast beskrivas som att man tappar kontrollen över sig själv som ett resultat av att upprepade gånger medvetet handlar mot bättre vetande.
Den Akratiska Cirkeln kretsar främst kring en familj, vilken är sprängfylld av detta motstridiga och osunda beteende som det akratisa begreppet antyder. Förfallet samt oförmågan och det uteblivna modet att hantera orden, följs parallellt åt under den 50 minuter långa fängslande och berusande historien.
Via de inledande komiska ansatserna, där skådespelarna till en början enbart stod och småskrattade åt den text dom läste tyst för sig själva, fick vi som publik efterhand tillgång. Effektivt inlurade i något som kom att bli en Lars Norénlik återvändsgränd av livslögner och ångest, berörs vi ofrånkomligt av dessa öden samt ordens igenkännande virrvarr.
Det är inte tal om agerande i dess vanliga förekommande form. I denna minimalistiska reading härskar de små och nära uttrycken. Fredrik Gunnarson bemästrar uppgiften magnifikt, trovärdigt och med perfekta pauseringar. Helt outstanding är dock Pia Örjansdotter. Redan i teaterhögskolans uppsättningar för några år sedan agerade hon klart starkast. Hon äger, även i detta lilla formatet, en närvaro, en sparsam fängslande mimik och ett naturligt fokustagande som gör att man tror på allt hon säger. Ett drag av naturlig innerlighet och direkthet som känns igen från de riktigt stora skådespelerskorna, som till exempel Pernilla August och Lena Endre.
Weimars föreställning är trots, eller möjligen tack vare, sin nakenhet en oerhört engagerande och spännande resa. En i högsta grad tankeväckande och formmässig fullträff av Malmös egna avantgardister.
skriven 2005-10-29
