Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Garth Jennings
I rollerna: Martin Freeman, Mos Def, Zooey Deschanel, Sam Rockwell
BETYG: ETT
PREMIÄR: 2005-08-03
Fråga: Har vi trots allt inte väntat förgäves.
Svar: Jo, absolut, helt klart, uppenbart! I allra högsta grad!
(Inpass: Åtminstone den del av mänskligheten som inte hyser en nära, för att inte säga kysk, relation till förlagan.)
Jodå, verket står där längst uppe i bokhyllan. Mäter väl nästan en decimeter i diameter, bokrygg till bokrygg, kan nog tänka mig att det är samtliga fem volymer i serien… Inte helt säker, orkar inte ta fram stegen… Har aldrig haft någon egentlig längtan att ta del av Douglas Adams nu nästan 20-25-åriga ”galna” rymdepos, även om det kliat något litet i fingrarna inför en och annan semester, men nej – crazy science fiction är inte riktigt mitt förstaval, trots att Adams verk nästan tillhör allmänbildningen för min generation.
Det borde det dock kanske ha varit för att uppskatta dagens filmatisering. En koll på IMDb.com (Internet Movie Database) på nätet, visar att den publik som hittills sett verket, i skrivande stund, rankar 2005 års filmatisering cirka 7 på en 10-gradig skala. Det är i sammanhanget väldigt bra!
(Sticker emellertid gärna ut hakan med: Kom igen om 5-10 år; inte en chans att verket räknas som en höjdare då…)
Så fansen verkar tillfredsställda.
Och då får undertecknad kanske representera den kanske inte så lilla kategorin ”icke insatta”.
Jaha, ja, ja, jodå, visst fattar man att det rör sig om lite torr, engelsk, hmmm… ironisk humor. Något åt Monty Python-hållet… eh… Plus… eh … Lite ehh… Ja, alltså, vi kan väl säga crazy… eh …fantasi… I science fiction-stil, alltså… Typ.
Hmm… Gillade inledningen hyfsat, men efter halva tvåtimmarsfilmen var jag tvungen att kämpa för att hålla ögonlocken uppe.
Fansen kan diskutera om rollbesättningen är okej eller ej, om originalet följts tillräckligt väl, om för mycket lagts till eller utelämnats – men för en medelålders besökare var detta rena sömnpillret. De tio första minuterna – i lätt Python-anda – gav föraningar om något större. Föraningar som aldrig infriades.
Martin Freeman (från ”The Office”) i huvudrollen och även hip-hop-stjärnan Mos Def som sidekicken är i och för sig godkända, enligt en oinsatt, men det är väl i stort sett allt.
Freemans kärleksintresse, gestaltat av Zooey Deschanel, är blek. Såväl som skådespelarska, som karaktär. Detta bör hon dock troligtvis inte lastas alltför mycket för själv, felet ligger snarare hos regissören, Garth Jennings, en debutant från den brittiska musikvideobranschen, som helt enkelt inte – trots överjävligt tilltagna resurser – får till en film. Allting sticker åt olika håll och står samtidigt kvar och stampar.
Kanske beror detta på Douglas Adams svåradapterade underlag, kanske på bristande kompetens. Hursomhelst, är resultatet en enda lång gäspning.
Att ge sig på att referera handlingen känns meningslöst. Men låter ovanstående något för dig, unge/unga filmfanatiker, ta chansen med din surt förvärvade hundring. Personligen skulle jag dock vänta tills verket dyker upp på dvd – då du troligtvis får det för en penning som understiger biobiljetten plus lite extra-godis.
Adams, som länge var del av filmmanusarbetet, avled i slutet av 2001 – just innan han skulle få möjlighet att bevittna de första tagningarna. Det är nästan som skulle vilja säga: Bra timing!
Skriven 2005-08-03
