Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Tim Story
I rollerna: Ioan Gruffudd, Jessica Alba, Chris Evans, Michael Chiklis, Julian McMahon
BETYG: TRE
PREMIÄR: 2005-07-13
”Fantastic Four” sällar sig definitivt till de mer lyckade serietidningsadaptionerna. En ”feel good-movie”-movie för hela den seriediggande familjen, trots åldersgränsen på 11 år.
Minns när jag själv läste ”Fantastiska Fyran” någon gång under sextiotalets andra hälft. Minns också att de båda andra Marvel-konkurrenterna ”Spindelmannen” (eller om ”Spiderman” nu inte hette ”Spindeln” när han lanserades på svenska första gången; tycker mig ha ett svagt minne av det) och ”Demonen” (”Daredevil”) kändes klart mer upphetsande. Varför? Tja, vem skulle en nyss läskunnig kille egentligen identifiera sig med? Mr Fantastic och Sue Storm var ju gifta, det betydde att de var minst lika gamla som mamma och pappa, The Thing (benämnd ”Big Ben” på svenska, vill jag minnas) var förvisso stark och fräck, men sådär ville man ju inte se ut, och slutligen Human Tourch (”Flamman”), han såg ju inte ut som något alls när han var hjälte, bara eld liksom… De var helt enkelt inte sexiga nog…
Ironiskt nog visar sig förhållandet vara det motsatta när nu Marvels seriefigurer upplever ännu en ny vår i det datorgenererade 2000-talets Hollywoodproduktioner. Tråk-Nickarna Daredevil (Affleck) och Spiderman (Maguire; jo, jag vet att han har många anhängare, men jag är alltså inte en av dem) har inte en chans mot det charmiga TV-gänget i nya ”Fantastic Four”.
Lite oroligt kändes det dock inför visningen när det visar sig att en av manusförfattarna till ”Fantastic Four” är Michael France, som senast varit framme med sin ordbehandlare och behandlat ”Hulken” och det stora mästerverket ”The Punisher”, båda kända från Marvelstallet.
Lite bättre, när den andre visar sig vara Mark Frost, en gång i tiden världsberömd som skapare och författare till Lynchs ”Twin Peaks”.
Men sedan blir det konstigt igen. Som regissör står Tim Story, vars främsta merit hittills är den förvisso underhållande men helt väsensskilda ”Barbershop”. Från komiskt afro-amerikanskt vardagslunk till futuristisk serietidningsspeed, skulle det kunna gå?
Jovisst, skulle det det. Gänget bakom filmen träffar serietidningstonen perfekt.
Förvisso, inledningen är lite lång och långsam. VI VET att de snart kommer att föräras superkrafter, det är inget man behöver dra ut på – men å andra sidan inget man heller kan hoppa över. (Uppbyggnaden påminner en hel del om den i ”Spiderman”, d.v.s. mycket grundlig.)
Och visst känns Reed Richards, d.v.s. Mr. Plastic Fantastic, lite ung jämfört med serietidningsoriginalet, men nu är det kanske inte meningen att allt skall jämföras med ursprungsidén. Och Ioan Gruffudd utstrålar absolut star-quality.
Det gör även resten av kvartetten. Jessica Albas skönhet och aura, Chris Evans fräckhet, men allra bäst är ändå Michael Chicklis, som gör den på papperet svåraste rollen, The Thing, med den äran. Stenbumlingen har blivit en superhjälte av kött och blod. Snyggt jobbat!
Ärkefienden Dr Doom spelas av ”Nip/Tuck”:s Julian McMahon och hamnar en liten bit bakom det bakom det ”goda” gänget beträffande ägande av scen.
Skall man fortsätta gnälla något så finns det väl en och annan logisk lucka. Vad skulle de exempelvis upp i rymden att göra, om Reed kunde återskapa den elektriska stormen på hemmaplan? (Men rymdbesöket var kanske förutsättningen för jordexperimentet? Visst, det kan jag köpa! Glöm inte på vilken nivå vi befinner oss!)
Vidare kryllar det av one-liners, vissa riktigt roliga, andra rätt töntiga.
Och som så ofta nuförtiden, många och snabba klipp i actionsekvenserna, så många och snabba att det ibland är svårt att riktigt se vad som händer. CGI-effekterna som jag förstått vissa haft problem med, har jag däremot absolut inget att invända emot.
Ja, det är många i den s.k. kritikerkåren som redan hunnit klanka på detta verk. Ser exempelvis att både Expressen/Kvällsposten och Sydsvenskan sursläppt en enda futtig poäng var. Sådana där vågor slår upp med jämna mellanrum. Det går nästan att tala om trender. Men dylikt ska man inte ta på alltför stort allvar. Någon surpitt eller lismare börjar (det kan röra sig åt bägge hållen), och sedan hänger resten av de icke särskilt intresserade eller initierade på. Inget att bry sig om.
Detta är en serietidningsfilm. En adaption av en sextiotalsserie. Med såväl schysst serietidnings- som sextiotalsfeeling. Det är inte tänkt att vara något annat. Vi som fattar, vi fattar.
Skriven 2005-07-13
