Klicka på bilden, för att se hela bilden
Flerfaldigt prisbelönta Frank Miller började teckna serier professionellt i slutet av 1970-talet, och slog igenom när han i början av 80-talet även började författa sina egna manus. Först förnyade han Marvels blinde superhjälte Daredevil, därefter gjorde han detsamma med konkurrerande förlaget DC Comics’ Batman. Miller revolutionerade de amerikanska serietidningsserierna. I början av 90-talet skapade han Sin City, en svit på hittills sju serieromaner som är en uttalad hyllning till Mickey Spillanes hårdkokta deckare, om än mer skruvade och våldsammare.
Frank Miller har tidigare varit involverad i en handfull filmer som manusförfattare, men nu har han debuterat som regissör – tillsammans med Robert Rodriguez har han filmatiserat Sin City som tävlar i Cannes.
Liksom David Cronenbergs “A History of Violence”, även den baserad paa en tecknad serie, är “Sin City” något alldeles oerhört våldsam, om än på ett överdrivet, orealistiskt sätt. Huvuden rullar, kroppsdelar huggs och skjuts av i en nästan rekordartad mängd.
– Jag tror inte på det där om att apan gör det apan ser, svarar Frank Miller när han blir tillfrågad om han tror att publiken kommer att imitera det som sker i filmen. De flesta stora, klassiska litterära verk och dramer är otroligt våldsamma, från Iliaden och framåt.
– Våld är ett alldeles för stort ord, fortsätter Miller. Våld kan innebära så mycket, precis som ordet sex. Sex kan vara bade “Långt ner i halsen” och Rita Hayworth. Våld kan vara både Snurre Sprätt och realistiska dramer. En historia vi nog alla hört när vi växte upp, är den om den lille pojken som trodde han var Stålmannen, knöt en handuk om halsen som mantel, och hoppade ut genom ett fönster och dog. Vet ni vad? Den där lille killen har aldrig existerat! Om historien vore sann, hade jag vetat vad han hette. Japansk populärkultur är en absolut våldsammaste i hela världen, men samtidigt är brottsstatistiken i Japan väldigt låg, till skillnad från i Amerika. Jag tror verkligen inte att verkligheten imiterar dikten.
Här avbryts Miller av skådespelaren Michael Madsen, som spelar Bob i “Sin City”:
– Frank, då kan jag avslöja att jag vet vem den där killen som hoppade ut genom fönstret var, säger han. Det var jag! Men jag överlevde.
I vanlig ordning bär Robert Rodriguez en stilig cowboyhatt och han har också något att tillägga till Frank Millers åsikter om fiktivt våld.
– Vi hade faktiskt inga problem med MPAA (den amerikanska filmcensuren), säger Robert Rodriguez. Filmen är så pass stiliserad, den är inte realistisk. MPAA insaag att “Sin City” handlar om mörkret, inte bara det faktum att filmens utseende är mörkt, utan även mörkret inom figurerna.
“Sin City” bygger på tre av albumen, tre separata historier med vissa gemensamma element. Alla män i filmen är tuffa, kedjerökande, våldsbenägna hårdingar, medan alla kvinnor är sexiga, halvnakna, våldsbenägna strippor och fnask. Just skildringen av kvinnorna har väckt en del starka reaktioner i USA, där filmen redan haft premiär.
– Tja, vad ska jag säga, suckar Frank Miller. Jag är en kille! När jag satte mig ner för att skapa Sin City, beslutade jag att männen ska vara tuffa, kvinnorna sexiga, bilarna snygga. Helt enkelt därför att det är roligare att rita sådana saker.
– I “Sin City” är kvinnorna lika starka och mäktiga som männen, kommenterar Robert Rodriguez.
Brittany Murphy, som spelar Shellie, ger sin syn på saken:
– Det är kvinnorna som styr staden, säger hon. “Sin City” konrolleras av kvinnor med världens äldsta yrke. Maktförhållandet är omkastat. I filmen är det männen som har inre monologer och grubblar och funderar, medan kvinnorna har männen i sina händer och ibland dödar dem.
“Sin City” är inspelad i Robert Rodriguez egen studio i Austin i Texas, och den är gjord på ett helt nytt sätt – i stort sett allting utom skådespelarna är datoranimerat. Skådespelarna agerade framför green screens, och alla miljöer, bilar och annat lades in senare.
– Men det här är ingen specialeffektsfilm, säger Frank Miller. Vi använde skådespelarna som duken vi målade på.
– Och vi använde seriealbumen som referenser, tillägger Jessica Alba, som spelar strippan Nancy. Vi tittade på Franks bilder och förstod hur det skulle se ut när miljöerna lagts in.
– Franks serier är fantastiska, välregisserade, välklippta ofilmade filmer, säger Robert Rodriguez. Vi i det närmaste kopierade Franks scener i serierna.
“Sin City” aer producerad av Dimension, en avdelning inom Miramax, och Miramax gav Rodriguez fria händer att göra vad han ville, efter att de sett en liten testscen. Harvey Weinstein tänkte i två sekunder innan han gav Rodriguez klartecken.
– Dimension aer ett independentbolag, säger Rodriguez. Vi hade knappast kunnat göra filmen för något annat bolag. Andra hade tyckt att det hela var för konstigt och klagat på att filmen skulle vara i svartvitt. Hos Dimension fick vi göra precis vad vi ville, hur vi ville, så vi lekte och experimenterade hela tiden.
Ganska nyligen gick Miramax i graven, åtminstone den version av Miramax vi vant oss vid. Men bolaget kommer att återuppstå i en annan form, nagot som Robert Rodriguez och hans polare Quentin Tarantino ser fram emot. Även Tarantino är involverad i “Sin City”. I förtexterna kan man laesa “Special guest director: Quentin Tarantino”. Detta innebär att han regisserade en scen, i vilken Clive Owen och Benicio Del Toro sitter i en bil.
– Man brukar säga att två hjärtan slår bättre än ett, säger Benicio Del Toro. Och då måste det väl vara så att tre hjärtan slår bättre än två.
– Robert var den kreative under inspelningen, säger Clive Owen, han satte tonen. Quentin kom in som ytterligare en frisk fläkt.
Vad följer efter “Sin Citys” framgångar?
– Jag försöker hela tiden göra andra serier än Sin City, säger Frank Miller. Jag behöver komma ifrån Sin City mellan varven och tänka på annat.
Men en uppföljare till “Sin City” är redan på gång.
– Vi har inte börjat skriva manus än, men nästa gång ska vi utgå från albumet “A dame to kill for,” säger Robert Rodriguez.
I Sverige kommer blodbadet att börja den första juli, som aä “Sin Citys” svenska premiärdatum.
Skriven 2005-05-18
