Klicka på bilden, för att se hela bilden
Häll upp en kopp kaffe och slå dig ner, så tar vi och pratar en stund om det här med dåliga filmer. Eller i det här fallet: “dåliga” filmer – inom citationstecken.
Varje år verkar världens församlade filmkritiker utse en film till årets sämsta. Filmer som “Höken är lös”, “Showgirls” och “The Avengers”. Dessa filmer har alltid två saker gemensamt: de är amerikanska och de är långt ifrån sämst. De är inte speciellt bra, men definitivt inte sämst.
En film som ofta nämns i det här sammanhanget, är den Dino De Laurentiis-producerade nyinspelningen av “King Kong” från 1976, i regi av John Guillermin. Den här versionen av apklassikern torde få många landskroniter födda på 1960-talet att bli nostalgiska, eftersom det kändes som om den alltid, år efter år, visades på Bio Maxim i slutet av 70-talet. “King Kong” gjorde stort intryck på mig och jag såg den här nyinspelningen innan originalet.
Av någon anledning är den här filmen allmänt bespottad, och har kallats magplask och kalkon. Grejen är dock, att tycker man att “King Kong” är sämst, ja, då har man verkligen inte sett RIKTIGT dåliga filmer. Jag skulle gissa att det just nu går flera betydligt sämre filmer på bio. Det går att jämföra. Universal har nämligen släppt ut “King Kong” på dvd, med ett omslag där man verkar ha försökt dölja World Trade Center som Kong står på.
Guillermins “King Kong” är en robust äventyrsfilm, varken mer eller mindre. Kong själv är inte speciellt övertygande och visst är en del av Jessica Langes repliker lustiga (“Din mansgris till apa!”), men jag tror det är meningen att de ska vara kul. När jag nu såg om filmen, konstaterade jag att fotot är snyggt, John Barrys musik lika exemplarisk som alltid, och skådespelarna är lika robusta som äventyret; Jeff Bridges, Charles Grodin och Ed Lauter är liksom inte Keanu Reeves eller Orlando Bloom. 1976 års “King Kong” är inte lika charmig och fascinerande som originalet från 1933, men den är underhållande från början till slut. För att en film verkligen ska vara sämst, måste den vara så tråkig och idiotisk att man blir arg och stänger av, alternativt lämnar biografen, för att göra något roligare – som att diska.
Just nu håller Peter Jackson på att spela in ännu en version av “King Kong”. Det känns väldigt onödigt, men jag tackar aldrig nej till rejäla, lite gammaldags äventyrsfilmer.
Vi fortsätter på temat nyinspelningar. 1997 skrev jag en krönika som blev hyfsat uppmärksammad. Jag gjorde nämligen ett experiment och skrev ett handlingsreferat rakt upp och ner av Ingmar Bergmans “Jungfrukällan” som vore det en skräpig b-film. Detta med anledning av att Wes Cravens kultklassiker “The last house on the left” från 1972 är kraftigt inspirerad av “Jungfrukällan”. I min gamla krönika gjorde jag tvärtom, jag tog upp Bergman istället för Craven.
Nu, åtta år senare, går det att se Cravens beryktade film i Sverige, eftersom Atlantic har släppt boxen “Wes Craven collection”. “The last house on the left” är en så kallad “terrorfilm”, en film om oskyldiga människor som terroriseras av psykopater. Detta är en genre som regissörer fortfarande återvänder till, ett relativt nytt exempel är Michael Hanekes “Funny Games”, men Cravens film var bland de första, den var trendsättaren. Med detta inte sagt att “Last house” är bra. Det är en exploativ orgie i förnedring, våldtäkt, tortyr och mord, innan offrens föräldrar på slutet plockar fram en motorsåg för att hämnas.
Handlingen följer “Jungfrukällan” ganska troget, men Craven fläskar på med grövre effekter. “To avoid fainting, keep repeating: it’s only a movie” löd filmens slogan, och ja, det är en film enbart för härdade, men den känns rätt meningslös, skådespeleriet är bitvis visset och av någon anledning figurerar två klantiga poliser i komiska scener, vilket förtar stämningen.
Övriga filmer i boxen är “The hills have eyes” (1977), den usla uppföljaren “The hills have eyes 2” (1985) och den särdeles korkade tv-filmen “Summer of fear” (1978) med Linda Blair i osannolik frisyr.
skriven 2005-04-15
