Klicka på bilden, för att se hela bilden
Som vanligt avnjöt vi vin av finaste årgång varierat med rent diskvatten under det filmår vi nu snart förpassar in i historien. Den 10-i-topp-lista ni nu tar del av är mina personliga favoriter d.v.s filmer jag kommer att se om på DVD när det lider vilket är en bra värdemätare på om de ger ett bestående intryck eller bara är skepp som seglar förbi i natten.. Inte nödvändigtvis i denna ordning rankar jag således…
LOST IN TRANSLATION
Filmen är given på de flesta filmrecensenters lista och och min är inget undantag. Filmen bygger ett monument över ensamhet och sökande efter gemenskap i en modern tid där alla är sig själv nog. Bill Murrays medelålders skådespelare som hamnar i Tokyo på ett jobb och träffar en ung fotografhustru (Scarlett Johansson) som han söker och finner gemenskap med går direkt till hjärtat och man tar till sig alla vackra bilder och känsloyttringar med en tyst eloge till regissören Sofia Coppola för vad hon ger oss.
OPEN RANGE
Många med mig trodde att Kevin Costner var uträknad i Hollywood när han skramlade ihop mynt och fick Robert Duvall att ställa upp på en western av den gamla traditionella skolan. För oss western-älskare är filmen manna från himlen och jag ser Ford, Hawks och de andra experterna i genren mysa uppe på en stora prärien i skyn. Costner och Duvall spelar två väderbitna cowboys som driver sina djur, mumlar machodoftande repliker i mungipan till varandra och uppskattar det enkla i tillvaron. Sin heder och omsorgen om den andre kläs inte i ord utan i handling precis som på John Waynes tid.
Filmen har en tung dov rytm och flyter fram i sitt eget tempo fram till den obligatoriska uppgörelsen som regissör Costner suger på och och levererar med högst personliga infallsvinklar som sätter ytterligare kvalitetsstämpel på detta mustiga epos.
FAHRENHEIT 9/11
Om George W.Bush hade haft gudagåvan att kunna skratta åt sig själv hade han säkert uppskattat Michael Moores giftigheter i omtalade och omdebatterade “Fahrenheit 9/11”. Om och kring den elfte september och dess konsekvenser för amerikansk utrikespolitik handlar denna svart-humoristiska betraktelse över världens mäktigaste man och hans maktutövning.
Knappast objektiv och någon försvarsadvokat till presidenten finns inte i sikte men roligt och vasst är det så att vita huset antar en rödlätt rodnad.
SILVER CITY
När vi nu är inne på dagsedlar mot amerikansk politik platsar också “Silver City” med all heder på listan då den ju dök upp på repertoaren i sista minuten. En begåvad mix av svart satir, thriller och drama utgör ingredienserna i denna briljanta film som vädjar till de små grå cellerna. Mitt under en guvernörskampanj dyker ett odentifierat lik upp och rör om i grytan så att skeletten trillar ur garderoberna i parti och minut. Dialog och skådespel av den högre skolan och en styrkedemonstration av John Sayles.
FLYING DAGGERS
Regissören Zhang Yimou (“Hero”) bländar oss igen med ett mäktigt och spektakulärt actionäventyr där tyngdlagen sätts ur spel. Maskulin och karismatisk krigare förälskar sig i vacker och farlig kvinnlig rebell och mellan dem står naturligtvis en lika färgstark rival och triangeldramat kan börja. Visst har vi sett både storyn och kan Yimous stil och form numera men varför ändra ett vinnande lag…….om det spelar så bra som här.
DE-LOVELY
Det här valet är jag nog ganska ensam om eftersom varken publik eller kritiker direkt korkade upp någon champagne för historien om Cole Porters liv och musikaliska gärning. Det finns förvisso fog för reservationer både när det gäller storyn och Kevin Kline i titelrollen men det är min musik signerad av en av 1900-talets mest inflytelserika kompositörer.
Hans musik har tolkats av Sinatra, Astaire, Crosby, Peggy Lee, Dinah Shore och praktiskt taget alla representanter för “the great american songbook” och när den nu framförs av dagens elit Robbie Williams, Natalie Cole (Nats dotter) m fl. tackar jag och tar emot. Det är på så sätt den får fotfäste hos en ny generation som aldrig har hört talas om Cole Porter.
BAD SANTA
Ni som lusläser julens budskap – och tror på det – spring långa omvägar runt “Bad Santa” men ni som ser högtiden som en lååååång dags färd mot natt förenen eder i en lovsång till “Bad Santa”. Julen är inte bara bjällerklang och dans kring granen, den medför också självmord, depression, ensamhet, alkoholproblem och överkonsumtion något som kommer på tapeten i “Bad Santa” när Billy Bob Thornton sätter tänderna i denne tragikomiske figur i luva. Hela filmen genomsyras av en svart och tvetydig humor som måhända inte är lätt att köpa men som vinner i längden när budskapet nått fram. Hej tomtegubbar töm glasen med Bad Santa.
DAWN OF THE DEAD
Nyinspelningar brukar sällan vara av godo men att pånyttföda George Romeros skräck-kultis “Dawn Of The Dead” från 1978 var inget stolpskott. Romeros filmer om de levande döda som tar över jorden har nått hög status inom skräckfilmen och den satir över konsomtionssamhället som var temat i “Dawn” har gjort den till en milstolpe i genren. Nyinspelningen håller genomgående samma klass och intentionerna fungerar även den här gången även om man förlorar lite av udden genom att låta zombierna rusa fram i expressfart istället för tungt hasande med döda ögon som i originalet.
SKENBART – EN FILM OM TÅG
Två svenska filmer i den långa raden av blågula produktioner har roat och oroat mig under året och här handlar det naturligtvis om det förstnämnda . Peter Dalles svart-vita thrillerkomedi blandar och ger av humor och allvar och den som har sett gamla thrillers och komedier från 40 och femtiotalet njuter av igenkännandets behag.
Ett dussin roliga och tragikomiska figurer hamnar på ett tåg där ett mord skall begås. Alla är roliga och roligast är paret Gösta Ekman och Lars Amble som två fikusar som oftast är i luven på varandra.
DAG OCH NATT
Det sägs att en person som verkligen beslutat sig för att sätta punkt för den här jämmerdalen är väldigt lugn och harmonisk sista tiden i sitt liv. Mikael Persbrandt som oftast fått leka polis i mer eller mindre lyckade genre-filmer är lysande som Thomas, en vanlig familjefar och till yrket arkitekt. Vi får följa Thomas under sista dagen i sitt liv innan han beslutat sig för att säga adjö till livet.
Säger adjö gör han också till sin mor, son och andra som betytt något för honom och i hans sista timmar konfronteras han också med en del personer som rättar ut en del frågetecken inför uppgörelsen med sig själv. Det är en ruggigt gripande film men som efterhand låter åskådaren glida in i samma lugn och självmedvetenhet som Thomas. En film man inte ruskar av sig i första taget.
Denna hit-lista vore inte komplett utan en delad tiondeplats och då tänker jag på Michael Manns spektakulära dödsdans i neon COLLATERAL med Tom Cruise och Jamie Fox i en lång natts färd mot evigheten. Stilsäker thriller, ypperligt foto och grym musik plus en Cruise som aldrig varit bättre under sin möjligen underskattade filmkarriär. Ett måste i 2004 års filmsummering.
Skriven 2004-12-27
