Klicka på bilden, för att se hela bilden
Superstars hemma i England, men oftast ignorerade utanför de brittiska öarna. Men så är också The Beautiful South ett extremt engelskt band. Själv har jag dock alltid villigt låtit mig charmas av Paul Heaton och hans manskap, så ge det nya verket med den långa titeln en chans. Visst, vi talar covers för hela slanten här. Men luftigt seriösa versioner med glimten i ögat av bl.a. Grease(iga) You´re The One That I Want och ELO:s Livin´ Thing gör det här till en sann njutning.
Det blåser alltid mest på toppen, som bekant. Det har inte minst Destiny´s Child fått erfara de senaste veckorna. Övervikten åt det negativa hållet har varit påtaglig – även om jag egentligen bara läst en enda råsågning signerad den nya fixskribenten på den stingsliga kvällstidningen. Men låt oss nu sätta det hela en liten smula i proportion. För sanningen är ju den att Destiny Fulfilled är helt ok utan att för den skull leva upp till sina föregångare, och historien kommer att ge mig rätt i det avseendet.
På tal om sätta i proportion, så inte är väl Manic Street Preachers ändå så kassa som det sägs. Nu får det vara slut på glorifieringen av försvunne Richey James, så att alla inblandade kan se nyktert på vad de presterar idag.
Fast om jag nu måste välja lyssnar jag nog hellre på Englands nya slickat souliga r & b-kvartett The 411 än på Manics och Beyoncetrion just nu. Här talar vi nämligen om en av höstens största överraskningar i sitt fack. Artisterna på britternas svarta scen har en osviklig popkänsla, och har till skillnad från många av sina amerikanska kollegor inte glömt skriva bra låtar. Puritanerna kommer självklart att gnälla över dessa välsjungande flickor, men något annat är väl i så fall inte att förvänta.
Gnäller gör alla trendmedvetna över att symfonirockarna i Marillion alltjämt lever och har hälsan. Men det har inte hindrat bandet från att spela in en stämningsfull live-DVD fokuserad på senaste albumet Marbles. Mumma för fansen såklart, och själv njöt jag i fulla drag av den fantastiska popdängan Don´t Hurt Yourself. Fast oavsett vilket. Det här är en perfekt julklapp för alla pappor som trodde att Marillion skulle gå en snar död till mötes när gamle Fish tackade för sig.
I DVD-säcken hittar vi även A Perfect Circles A Motion, en samling videos som visar bredden hos ett av post grungens största band. Inte för att jag gillar allt, men för den mognande sonen i tjugoårsåldern som längtar efter lite pretentiöst tunggung är det här en lämplig klapp.
Också har The Verve samlat ihop sina videos från 92-98, vilket än en gång påminner mig om att deras Urban Hymns utgör den givna höjdpunkten i karriären. Köpes lämpligen till tonårsdottern med förkärlek för indiepophistoria.
Men vad ska mamma få då? Tja, vad sägs om italienaren Al Bano Carrisis julplatta Buon Natale. Sockret flödar visserligen å det grövsta, men vad sjutton. Det är jul, och då ska vi ju alla vara söta mot varandra.
skriven 2004-12-09
