Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Oliver Stone
I rollerna: Colin Farrell, Angelina Jolie, Val Kilmer
BETYG: TVÅ
PREMIÄR: 2004-11-26
Vill ni vara tysta!? Sitt ner! Jag sa: Tyst i klassen! Lektionen har börjat!
Magister Stone, förnamn Oliver, född 15 september 1946 i New York, New York, har inträtt i klassrummet.
Magistern har sällan givit ett ointressant verk ifrån sig (undantaget skulle möjligtvis vara “U Turn”), och oavsett om man accepterar hans konspirationsteorier och/eller politiska hemvist eller ej, har det varit svårt att inte ge honom en eloge för ett brinnande filmspråk. Det vill säga, ända tills nu…
Alexander – senare betitlad den Store – anses vara en av historiens allra största strateger inom krigföring. Hans levnadsbana sträckte sig från 356 till 323 före Kristus. Många menar till och med att han är den hittills störste av dem alla inom området. Bland andra lär Julius Caesar och Napoleon, såväl som andra världskrigets pansargeneraler Patton och Rommel, ha studerat och inspirerats av hans tillvägagångssätt.
Vi slängs genast in i en maktkamp. Den unge Alexanders fader, Filip den andre av Makedonien (i filmen gestaltad av en knappt igenkännbar Val Kilmer), och hans moder, den sköna och ytterst mystiska Olympias (Angelina Jolie, vackrare än någonsin och helt okej i rollporträttet om det inte vore för den märkliga ryska brytningen som för tankarna till någon gammal James Bond-film), drog definitivt inte jämnt…
Också Alexander hyste uppenbarligen delade känslor beträffande familjeförhållandet; bland annat antyds ett incestuöst förhållande med modern, men Stone stannar vid antydningar. Överhuvudtaget fegar machoregissören ut mer än en gång. Förvisso: Det så omtalade homosexuella förhållandet mellan huvudrollsinnehavaren – gestaltad av Hollywoods senaste bad guy i verkliga livet, Colin Farrell (som med sin märkliga blondering för tankarna till 80-talets gay-discon; men enligt historiska uppslagsverk skall han verkligen ha varit blond trots sydländska föräldrar, så vad kan man säga…), och bäste vännen Hephaistion (Jared Leto) mer än insinueras (något som gjort våra vänner grekerna duktigt upprörda). Men speciellt erotiskt eller – framför allt – grafiskt blir det aldrig.
Överhuvudtaget andas verket mer matiné än anno 2004. Det talas om hur folk kopulerar öppet på gatorna, men det enda (okej, inte riktigt, vi tilldelas en tuttelitutt-scen) vi får se är haremsdans enligt 1962 års filmcensur.
Nåväl, den unge Alexander blir så småningom, vid endast 20 års ålder, konung och tar upp sin fars målsättning att lägga så mycket som möjligt av världen under sina fötter. Något han även lyckas med. Inte mindre än 90 procent av den då kända världen.
Så varför glöder då inte verket? Ja, framför allt känns själva upplägget som skapat av en gammeldags skollärare.
För att åter ta till magistermetaforer; Anthony Hopkins, i rollen som en av Alexanders gamla bundsförvanter, sitter 40 år efter Alexanders död och minns. Pratar lillgammalt malande förståndigt för sig själv, medan levnadstecknare skriver ner hans ord. Och så hoppar vi med jämna mellanrum in i de skeden han diskuterar. Inte så lite voice-over, med andra ord. Pekpinnen pekar och hamrar gubben lite extra på kartan dyker det upp en spelscen från då det begav sig.
Filmen klockar in på nästan 3 timmar, men trots detta hoppar Stone över en mängd på pappret intressanta händelser. Det är faktiskt på gränsen att man tappar hakan när man tänker på det, hur dåligt strukturerad skapelsen är med tanke på att detta skall vara regissörens drömprojekt och att spektaklet gått på någon miljard eller så.
Endast två slag visas (av enligt uppgift dryga femtio som utkämpades). Det första, mot perserna och deras kung Darius III, är riktigt stiligt iscensatt, medan det sista, mot delvis elefantburna indier ofta känns mer än lovligt rörigt.
Skulle också gissa att flertalet kritiska röster kommer att resas mot Colin Farrell som huvudrollsinnehavare, och jag kan också ställa mig frågande till varför Stone valde just denne aktör till sitt drömprojekt, men tycker nog trots allt att Farrell gör så gott han kan och det är inte alls illa. Att man sedan i sitt inre öga ser en ännu mer karismatisk ledare är en annan femma.
Alla Stones tidigare projekt har den något påläste medelkonsumenten av film kunnat förstå motivet till, men i och med “Alexander” undrar man för första gången hur det egentligen står till med regissören? Det går att dra paralleller till dagens USA och president Bush (en man som inom parentes sagt verkligen skrämmer mig) och hans far, den tidigare presidenten, och deras sätt att se omvärlden an, men där stannar det. Vad menas egentligen mellan raderna? Vad är syftet med denna film? Vill grabben ena världen eller lägga den under sina fötter?
Inga svar ges, enligt min åsikt.
Dock förflöt de tre timmarna hyfsat fort. Fortare än tre timmar i skolbänken i alla fall. Om jag nu minns rätt…
Skriven 2004-11-26
