Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Pitof
I rollerna: Halle Berry, Benjamin Bratt, Sharon Stone
BETYG: TVÅ
PREMIÄR: 2004-10-29
Förhandsrapporterna var mer än dystra. Amerikanska filmkritiker gjorde sitt yttersta för att slå knut på sig själva i strävan att hitta på den snitsigaste variationen av “kat(t)astrof” – och publiken svek. Men så illa som det framlagts är det alls inte. Å andra sidan diskuterar vi heller inte något mästerverk.
Jänkarna tog fram sin allra största, cyniska motorsåg och slaktade glatt den lilla späda kattkvinnan så det stod härliga till. Men varför? “Catwoman” är exempelvis tio gånger bättre än vad filmatiseringen av “Daredevil” var och dessutom inte alls så tokig om man tar verket för vad det är…
Förvisso tycks Halle Berry i huvudrollen inte vara någon större skådespelerska (vunnen Oscar till trots) och visst är hela upplägget ganska corny; det mesta i manuset känns ganska långsökt, alltifrån aktioner till reaktioner, men ändå… Det vilar något snällt, riktigt trevligt över det hela. “Camp” skulle man kanske uttryckt saken på sextiotalet.
Känner man till franske regissören Pitofs tidigare historik, vet man att man har en ganska ansenlig mängd bildfrossa att vänta. Mycket åkningar, grodperspektiv, skruvade vinklar, snabba klipp och så vidare. Senast det begav sig regisserade han i hemlandet “Vidocq” med Gérard Depardieu i huvudrollen och dessförinnan har han bland annat varit engagerad i det visuella arbetet med “Delikatessen” och “Alien 4 – The Resurrection”.
Men även om Pitof nog är en hyfsat begåvad bildskapare, visar sig en jämförelse med exempelvis Hongkong-skapelsen “Flying Daggers” – en film jag såg under samma dygn som just “Catwoman” – att fransmannen åtminstone än så länge tillhör b-laget. Skulle också tro att han kanske inte är någon helt lysande personinstruktör beträffande amerikanska skådespelare, något som framför allt huvudrollsinnehaverskan, som poängterats, lider av.
Och ska vi fortsätta på den ingångna, kritiska vägen, måste det också nämnas att de datoranimerade scenerna är av minst sagt blandad kvalité. Långt ifrån alla lever upp till den standard man har vant sig vid år 2004. Animatörerna vid datorn tvingar den stackars kattkvinnan att hoppa runt alldeles för snabbt och ryckigt för att övertyga den vane biobesökaren. Inte bra.
Slagsmålscenerna kunde också varit bättre. Det på senare tid tråkiga fenomenet blixtsnabba klipp i mörker så att åskådaren inte har en möjlighet att hänga med (se bland annat tidigare nämnda “Daredevil” och “Resident Evil 2”) hamnar definitivt inte heller i plusstatistiken. Boink, doink, snabba klipp, många vinklar, och så ligger någon ner, utslagen; det känns lite som under den svenska censurens glansdagar (ja, jag är så gammal…), Clintan lyfte pickadollan och i nästa scen låg sju ihjälskjutna skurkar på marken…
Men det finns det som hamnar på plussidan också. Absolut. Halle Berry ser helt rätt ut i sin sexiga, svarta läderutstyrsel. Tempot är bra – trots den relativt tilltagna tiden på en timme och 44 minuter uppstår inte många tråkiga sekunder. Och huvudrollsinnehavarna gör stenhårt sitt och ignorerar självsäkert begränsningarna. Sharon Stone spelar på något mystiskt sätt mer eller mindre sig själv och gör så övertygande, Benjamin Bratt är också helt ållrajt som Kattkvinnans “love interest”, tillika polismannen som söker just den mystiska läderbeklädda hämnerskan. Och Halle får trots allt godkänt.
Ok, för att filmen i stort mest känns som pilotavsnittet till en kommande TV-serie på barnvänlig tid, men som sådant är den/det helt acceptabel(t) – även på bio.
Skriven 2004-10-29
