Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Andrew Jarecki
I rollerna: David Friedman, Arnold Friedman, Jesse Friedman, Elaine Friedman
BETYG: FYRA
PREMIÄR: 2004-10-08
Tanken var att det skulle bli en dokumentär om New Yorks populäraste barnkalas-clown. Resultatet blev en film om mörka, för att inte säga svarta, kolsvarta hemligheter, brott och straff, sanning och lögn och slutligen en krossad amerikansk dröm. Det blev en av de bästa dokumentärfilmerna någonsin.
Andrew Jarecki hade en tidigare kortfilm bakom sig, ”Swimming”, i vilken han skildrade ett gäng tonåringar som växer upp i Harlem och ägnar sig åt simning. Nästa projekt var tänkt att skildra David Friedman, New Yorks kanske populäraste till barnkalas inhyrda clown. Exakt hur det gick till vet jag inte, men plötsligt stod Jarecki inför ett totalt annorlunda material.
Det blev ingen film om barnkalas, snarare tvärtom, det blev en långfilm om familjen Friedman, en på ytan välmående pusselbit av judiskt ursprung i övre medelklassområdet Great Neck, New York. Mamma, pappa, barn – tre söner. Pappa jobbar som lärare i bland annat datorkunskap, mamma är hemmafru och pojkarna är som skötsamma ungdomar är mest.
Regissören och David Friedman fann uppenbarligen varandra under förberedelserna till “clownfilmen” och David försåg så Jarecki med massor av inspelat film-, video- och ljudmaterial från sin egen barndom och framåt.
Pojkarna Friedman var tidigt förtjusta i att dokumentera sig själva och sin familj och slutade aldrig med detta, trots att de glada super-8-semesterbilderna med sol, vind och vatten förbyttes mot ständiga gräl vid matbordet framför videokamerans statiska placering.
Jag vill egentligen inte avslöja alltför mycket mer om fortsättningen, mest för att Jarecki bygger upp helvetesskildringen så infernaliskt skickligt och hans upplägg borde tillkomma åskådaren ograverat, men det låter sig kanske inte riktigt göras i en recension så vi fortsätter väl en liten bit till…
Det av Friedmans inspelade materialet varvar Jarecki med dagsfärska intervjuer med de inblandade. Sakta, sakta rullas en på många plan förfärlig historia upp… Pusselbit läggs till pusselbit men helhetsbilden förändras ständigt. Inte ens när filmen är slut vet man säkert vad som hänt. Åskådarens sympatier och teorier ställs ständigt på ända. Som sagt, ett mycket skickligt utfört arbete.
Som läsaren säkert redan gissat sig till, är det något som inte står riktigt rätt till hos familjen. Vi skriver 80-talets andra hälft och den populära faderns böjelser, ett osunt och olagligt intresse för småpojkar, kommer snart att få bilden av helyllefamiljen att krackelera. Och ett litet homogent samhälle rasar och reser sig upp som en man – åtminstone nästan.
Men om pappa Arnold Friedman verkligen är den best många vill få honom till, är ytterst tveksamt. Pojkarna är övertygade om hans oskuld, andra i närmiljön icke så.
Frågetecknen är med andra ord många.
Vid sidan om skildringen av det faktiska händelseförloppet, tecknas andra bilder – bilder av de inblandade, och även här sker det med en liten glimt i taget. Förutom familjen Friedman syns myndighetspersoner, invånare i Great Neck, analytiker, kritiker. Vem skall man lita på? En sak står utom allt tvivel: någon eller några ljuger.
The Friedmans har redan vunnit ett massivt erkännande, bland annat Grand Jury Prize för bästa dokumentär vid Sundance Film Festival 2003. Nu hoppas jag att även svenska folket ger den ett erkännande genom att i första hand gå och se den. Upptäck att det finns annat än genomkalkylerade storbolagsproduktioner på repertoaren!
Personligen är jag inte någon större extramaterial-fantast beträffande DVD-utgåvor, men när det gäller denna film är det ingen tvekan om att ett dylikt skall införskaffas och ses under största möjliga tystnad, trots att antagligen ej heller detta kommer att föra oss mycket närmare sanningen om den dysfunktionella familjen Friedman.
Skriven 2004-10-08
