Klicka på bilden, för att se hela bilden
Det tycks inte ha undgått särskilt många att Idol 2004 dragit igång med buller och bång på TV 4. Vad jag förstår är talangtävlingen redan det stora samtalsämnet i arbetsplatsernas fikarum. Samtidigt eldar kvällspressen på i hopp om att sälja extra lösnummer. För intresset finns där ju helt klart. Och så här långt verkar det gå bra. Annars skulle man ju inte trycka upp den ena krigsrubriken efter den andra i ansiktet på läsarna.
Vad artiklarna handlat om? Tja, mest har man gått in för att ge bekräftelse åt alla i TV-stugorna som tycker att den milt sagt rättframma juryn gått för hårt fram i sina omdömen till de förhoppningsfulla provsjungarna. Den närmast hysteriska debatten om förnedrings-TV är således lika levande som då Robinson debuterade på SVT – om nu någon minns det – på Hedenhös tid.
Jag säger inte att juryn i Idol 2004 alltid är på rätt sida om den goda smaken. Ibland borde kvartetten tona ner de skruvade lättköpta omdömena, och så att säga låta nåd gå för rätt. Det är onödigt att skjuta på öppet mål varje gång. Något juryordföranden Peter Swartling och hans gäng tagit för vana att göra. Fast allt är inte bara svart och vitt. Relativt ofta väver de trots allt in sina omdömen i en mjukare förpackning också. Somliga verkar tro det är ett självändamål att få folk att gråta, och så är det naturligtvis inte.
Men samtidigt måste man fråga sig om självkritiken och självinsikten hos vissa av de som utsätter sig för denna tuffa granskning tagit permanent semester. Jag har stor sympati för den stora majoriteten som gör ett försök och lider uppriktigt med de flesta som gör bort sig. Men ändå, folk som är fullt övertygade om att de sjunger som en gud, men inte håller måttet måste få veta det och kunna ta till sig seriösa råd utan att sura. Visst, det är viktigt att våga drömma. Särskilt som ung. Men alla som vill bli popstjärnor har faktiskt inte talang för det. Alla som sågas har säkert fallenhet för något annat, men popbranschen bör de lämna därhän. Något Idol 2004 visar med all önskvärd tydlighet.
Trist bara att fokuseringen på mobbningsdebatten gjort att alla de duktiga talanger som faktiskt passerat juryns nålsöga totalt glömts bort i hanteringen. För det är ju trots allt dessa människor som ger mening åt programmet. Det är dom man önskar ska får en skjuts i karriären och vill minnas när allt är över.
Någon som karriären definitivt inte är över för är R. Kelly. Konstigt nog. Soulkungen har rest sig gång på gång trots att fler och fler smaskiga detaljer kring hans tvivelaktiga intresse för underåriga flickor krupit fram. Varken en kompromenterande videofilm eller idel misstankar om barnpornografi tycks ha knäckt honom. Snarare tvärtom. Mannen är produktivare än någonsin, och fortsätter hålla en förvånansvärt hög kvalitet på sina alster På nya dubbel-CD:n Happy People/U Saved Me har han skapat ännu en modern soulhöjdare. Jag har dock svårt att ta honom på allvar i rollen som lidande gudstroende världsförbättrare. Budskapet är förvisso positivt, men trovärdigheten är det onekligen lite si och så med.
Samma sak kan sägas om fd. tonårsidolen Peter André om nu någon minns honom. I slutet på förra decenniet hade han ett knippe hits innan karriären rann ut i sanden. Men just när man trodde att allt var slut dyker han upp som gubben i lådan igen. Med en avdammad version av sin största hit Mysterious Girl och den lättklädda pseudokändisen Jordan vid sin sida har Peter gått en ny vår till mötes. Åtminstone i England. Seriöst? Nja inte precis. Men popsouliga comebackalbumet The Long Road Back bjuder i alla fall på ett knippe glada bitar, som vissa dansbandskännare skulle uttrycka saken.
Slutligen borde alla fans av luftig amerikansk mjukisrock kolla in amerikanska sextetten Mercyme. Deras nya album Undone är kvalitet rakt igenom. Ungefär som ett akustiskt orienterat 3 Doors Down. Lika imponerad är jag av brittiska trotjänarna Magnum. Alldeles färska verket Brand New Morning regerar hårt. Det här är melodiös hårdrock som är vitalare och fräschare än vad någon har rätt att begära efter nästan trettio år.
För övrigt bör momsen på CD-skivor sänkas till samma låga nivå som bokmomsen. Låt musiken leva.
skriven 2004-09-08
