Klicka på bilden, för att se hela bilden
Den fd. Svenska Dagbladet-krönikören Erik Zsiga har redan fått löpa gatlopp på pressens kultur- och nöjessidor för att han skrivit den här boken. Att kritisera och belysa den många gånger hycklande kategorin kulturmänniskor som kräker ur sig mer eller oftast mindre nyanserade och skralt underbyggda vänsterklyschor gör man uppenbarligen inte ostraffat i det här landet. USA, Israel, EU, WTO, moderaterna och kapitalismen i största allmänhet är föga förvånande roten till allt ont i världen, punkt slut. Våga inte påstå
något annat för då blir du uppläxad efter noter.
Följaktligen är de våldsamma reaktionerna också en bekräftelse på att den här boken behövs. Inte minst för att föremålen för kritiken helst av allt vill slippa mothugg. Zsiga har uppenbarligen trampat på en tå som är hur öm som helst. Syftet är således så gott som något. Synd bara att Popvänstern om sanningen nu ska fram inte är en särskilt bra bok. Jag hade hoppats på mer än denna pratiga, småröriga och dessvärre också tämligen rumphuggna skapelse. Här finns gott om goda föresatser som aldrig utvecklas och dörrar som öppnas utan att de sedan sparkas igen när chansen uppenbarar sig. Förväntningarna infrias helt enkelt aldrig.
Som jag ser det finns det några fundamentala problem med Szigas bok. Ett är att den är på tok för fragmentarisk och svepande. Författaren tar upp många belysande exempel, men han tar sig sällan tid att berätta något om de faktiska förhållandena och bakgrunden till det han tar upp eller göra tillfredsställande slutledningar av sina resonemang. En lätt ironisk kommentar eller lättfattlig mening som ska knyta ihop den verbala säcken får oftast räcka innan han övergår till nästa ämne på agendan. Tidvis undrar jag om Zsiga inte håller igen med både resonemangen och de svåra orden av rädsla för att inte skrämma bort en potentiell ung och påverkbar läsekrets. Om så är fallet får man nog säga att ambitionen är missriktad.
För även om denna målgrupp onkeligen hade kunnat få en välbehövlig aha-upplevelse av hans bok är det inte troligt att de är villiga att ta sig till den. Då hade det behövs mer övertygande och något mer djupgående resonemang. Dessutom undrar jag om inte författaren i viss mån underskattar sin publik genom att förenkla och förkorta något som inte är fullt så okomplicerat i verkligheten som han vill få oss att tro.
Att göra ett vettigt upplägg i sådana här sammanhang är förstås alltid svårt, men Zsiga har gjort ett stort misstag när han mer eller mindre buntat ihop alla mediamänniskor som gjort ett vänsterpolitiskt utspel de senaste åren. Här avhandlas alltifrån kriminelle rapparen Ken och tjejerna i leksakspunkiga She Bang som häcklas för sin totala politiska okunskap till, åtminstone ytligt sett mer övertygande revolutionärer som Lukas Moodyson och Dennis Lyxzén, sångare i skivaktuella The (International) Noise Conspiracy. Problemet är med andra ord att Zsiga aldrig definierar några tydliga grupper i denna vänsterorienterade soppa.
I just detta avseende hade det nog inte skadat med lite pedagogisk presentation av olika kategorier med tillhörande exempel. På så vis hade han kunnat sila bort de mest ointressanta namnen redan under de första kapitlena och istället helt koncentrerat sig på individer som trots allt vet mer om vad de pratar om än den genomsnittlige högstadieeleven. Visst, i och för sig är det betecknande för det begränsade debattklimatet att nykläckta stjärnor rutinmässigt rabblar vänsterklyschor – tror verkligen alla på vad de säger eller är det mest bara frågan om missriktade försök att passa in i mediabruset? – men så överdrivet intressanta är de inte.
Vidare tvingas man konstatera att Zsiga lyckas rätt dåligt med att klä av sina meningsmotståndare in på bara det röda skinnet. För det var väl ändå det som var det främsta syftet med den här boken? Dessvärre knyter författaren inte ihop säcken och gör poänger som borde vara självklara ens i de kapitel där han håller sig till ämnet rakt igenom. När till exempel de uttjatade Göteborgskravallerna avhandlas, och absurda åsikter från revolutionära våldsromantiker som poeten Marcus Birro och ovannämnde Lyxzén illustreras med gamla citat raljerar Zsiga mest istället för att ifrågasätta dem på allvar. Vilket är lite synd med tanke på hur lite respekt för demokratin dessa individer har. Passar det inte, slå sönder stan för att uppnå dina mål, är det tvivelaktiga budskapet. Det är i alla fall bättre än att sitta passiv framför dumburken är undermeningen. Ändamålet helgar mao. medlen, och det tankesättet går igen i såväl stort som smått i popvänsterns snedvridna tankevärld. Därför är det i många fall ok att klottra var man känner för det, vandalisera H & M:s affischtavlor, gå bärsärkagång på McDonalds och sabotera andra partiers torgmöten. Men nåde den som mot förmodan skulle våga se ruttenheten i att aningslöst stödja tvivelaktiga organisationer som Reclaim The Streets, Syndikalisterna och AFA samt försköna kommunistdiktaturer som Fidels Kuba, det gamla Sovjet och Maos Kina.
Det är onekligen synd att författaren inte berört problematiken ur den synpunkten. För överlag är det en lika beklämmande som skrämmande inställning man möter hos popvänstern-människorna. Särskilt som de ofta gör föga nyanserade hatattacker på sina meningsmotståndare, något Zsiga har illustrerat med ett antal belysande exempel. Bland annat har självutnämnda trendoraklet Andres Lokko uttryckt att alla Östermalmsynglingar borde spetsas på pålar, Bear Quartets sångare har tyckt att en viss högerdebattör är “reklam för abort” och Expressens Karolina Ramqvist har önskat att få se Erik Zsiga själv få skallen avskjuten osv. Hip hopartisterna å sin sida är ett kapitel för sig, men deras lågvattenorienterade texter är så naivistiska och våldsfixerade att man storknar. Rapparna pratar mycket om respekt, men ärligt talat så förtjänar de inte mycket av den varan med tanke på den tvivelaktiga moral de torgför. En uppenbar poäng, kan tyckas, men Zsiga måste vara en av de första som vågar dra den slutsatsen.
Fast de smaklösa övertrampen och den magra nivån på debatten är förstås inte det värsta i allt det här utan snarare det faktum att popvänstern inte ens tål att bli serverade några andra åsikter än sina egna. Då blir det rent ut sagt ett j-vla liv. Intoleransen är mao lika påfallande som synen på yttrandefrihet är sorglig. Det är en sak att många i popvänstern spyr ut sin sura galla över alla som orkar höra, men det är en märklig inställning att inte acceptera alternativt tyckande. Vidare är det inte utan att det är mer än en smula ryggradslöst att deras representanter aldrig någonsin verkar vilja ta ansvar för vad de säger. “Jag kan inte ta på mig ansvaret att det blir ringar på vattnet av det jag gör eller säger, som den flitigt citerade Dennis Lyxzén uttrycker saken.
Frågorna om intolerans och bristen på ansvar är två viktiga frågor som Zsiga dessvärre slarvar bort under resans gång. Han berör dem, men mer än så blir det inte och det är en stor svaghet. På något vis borde detta ha varit pudelns kärna i den här boken. För hade debatten varit bredare, öppnare och mer nyanserad hade den här boken förmodligen aldrig skrivits.
Sedan är jag övertygad om att Popvänstern blivit såväl intressantare och bättre som vassare och mer underhållande om Zsiga försökt intervjua en del av artisterna istället för att bara citera dem. Konfrontationen med gamla uttalanden hade utgjort en given höjdpunkt. Att läsa halv- och helkändisar förklara sig angående sitt vurmande för Bader Meinhof, varför mörkblåa herrar i mogen ålder är svin och varför vissa hip hopare vill mörda med micken mm. hade troligen sagt mer än vad Zsiga lyckats skaka fram på dessa tvåhundra sidor.
skriven 2004-08-09
