Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Jonathan Lynn
I rollerna: Beyoncé Knowles, Cuba Gooding Jr., Melba Moore, Faith Evans
BETYG: TVÅ
PREMIÄR: 2004-06-04
Att framgångsrika artister inom populärmusiken också gärna skulle vilja vara populära filmstjärnor är inget nytt. Att steget över till vita duken är längre än de själva ofta tror är likaså ett känt faktum. Senast ut att lanseras är Beyoncé Knowles från Destiny’s Child.
Man rodnar fortfarande när man tänker på Mariah Careys “självbiografiska” ”Glitter”. Men hon är långt ifrån ensam hitlistetoppare om att ha levererat kalkoner på celluloid. Kan nog tänka mig att Elvis ligger och rycker lite i sin grav när han funderar på sin samlade filmproduktion. Och Janet Jacksons moraliskt upplyftande insats i ”Poetic Justice” är inget jag skulle vilja se igen utan ett par stadiga groggar i kroppen. Sting, David Bowie och Tina Turner är andra namn som upptäckt att de definitivt har större lyskraft på scenen. För att inte tala om Britney …
Sedan finns det å andra sidan de som lyckats riktigt bra. Exempelvis saligt hädangångne Tupac Shakur i ”Gang Related” och ”Gridlock’d”, lika saligt hädangångne Frank Sinatra, Cher (”Mångalen” med flera) och varför inte Eminem (”8 Mile”). Och personligen tycker jag att Aaliyah (också på andra sidan) var alldeles bedårande i ”Romeo Must Die”.
Men nu var det Beyoncé Knowles det skulle handla om. Helt grön i sammanhanget är hon förvisso inte, hon har exempelvis tidigare varit snygg i ”Austin Powers: Goldmember”, i rollen som Foxxy Cleopatra, men det här är första gången hon är tänkt att bära upp en hel film.
Det är svårt att sätta sig in i hur folket bakom denna MTV-produktion resonerat. Beyoncé (från Destiny’s Child och egna soloalbumet Dangerously In Love) lär ha sin största beundrarskara i tonårskretsar och 20-nånting-åringar. Handlingen i ”Fighting Temptations” kretsar kring en gospelkör. Är inte särdeles övertygad om att dagens hip-hop- och stringtrosegeneration går igång på just denna form av kyrkomusik. Förvissa emellanåt uppblandad med lite modern soul och r and b, men ändå. Själv fann jag de flesta av de musikaliska partierna ypperliga, men jag är 40-nånting … (Synd att man fick se så lite av Blind Boys of Alabama.)
Vidare har man tillsatt en gammal engelsk räv kring de 60 att regissera, Jonathan Lynn. Jodå, ”Nunnor på rymmen” och ”Javisst, herr minister!”, några av produktionerna herr Lynn har varit inblandad i, var bra, men jag undrar ändå om man inte skulle valt någon ur ett annat sammanhang.
Beyoncé gör inte bort sig, men utsätts å andra sidan inte för några större skådespelarmässiga prövningar i gestalt av byhålans läckerbit, tillika nattklubbssångerska och ensamstående mamma. Och det syns tydligt att hennes säkerhet i musikalnumren överglänser de där repliker ingår.
Handlingen då? Ja, den är lövtunn och enligt formuläret. En energisk Cuba Gooding Jr. gör en liten skojaryuppie i New York som samtidigt som han blir av med jobbet i storstaden kallas till sin mosters begravning i den djupa södern. Väl där nere erbjuds han – via tantens testamente – att leda den lokala gospelkören och lyckas han dessutom få dem att uppträda på en tävling/tillställning benämnd Gospel Explosion blir han därutöver belönad med en fin summa pengar. Mer eller mindre bankrutt som han är, tvekar han inte länge. Men det finns hinder på vägen… Hört den förut?
Det kommer säkert att klankas på Gooding Jr. för överspel, men jag håller inte med, det är han som håller igång den alldeles för långa filmen. En Chris Tucker däremot … Nej, jag vill inte ens tänka tanken.
Det här är en film som inte vet riktigt vilket ben den skall stå, kanske inte ens vem den vill rikta sig till. Dessutom är den minst 20 minuter för lång. Personligen hade jag riktigt småtrevligt, framför allt tack vare musiken (O’ Jays gör exempelvis en alldeles förträfflig “Love Me Like a Rock” och Melba Moore har minst sagt rösten intakt), men jag misstänker starkt att verket har försvunnit från repertoaren om senast två veckor, kanske bara en.
Skriven 2004-06-04
