Klicka på bilden, för att se hela bilden
Britney har varit i stan. Eller rättare sagt i Köpenhamn och Stockholm. Fast det är väl närmast överflödig information. Sedan en tid tillbaka har varenda steg popprinsessan tagit bevakats, och de mer eller mindre konstruerade skandalerna har kommit i en strid ström från slaskjournalisterna. Har det inte handlat om fyllor och fatala besök i holländska coffee shops, så har det gällt påstådd nervsvaghet och strulande med en dansare som redan har sitt på det torra hemma i USA. Själv frågar jag mig dock vad det är som är så otroligt upprörande eller udda med Britneys uppförande. Måhända är det så att hon skulle må bra av lite vägledning. Men handen på hjärtat, vilken tjugonågonting gör inte det.
Sedan är det ju faktiskt så att fröken Spears trots allt sysslar med sång och allt vad som därtill hör också. Eller något ditåt. För den musikaliska behållningen av Onyx Hotel Tour-showen tedde sig knappast överväldigande med tanke på all playback och brist på inspiration som präglade tillställningen.
Med facit i hand är det inte utan att det hade räckt med att sitta hemma i soffan och spisa tonårsidolens nya DVD istället. In The Zone som skapelsen inte helt oväntat heter är nämligen betydligt roligare och intimare än det kringresande spektakel vi fick oss till livs förra veckan. Det dominerande inslaget, en TV-specialare från amerikanska ABC måste vara mums för alla Britneyfans.
Själv njuter jag i fulla drag av Perfect Square, en liveupptagning av R.E.M. från tyska Wiesbaden förra året inför en som sig bör entusiastisk jättepublik. Athenstrion är i högform och avverkar låtar från hela karriären. Som bonus ler Michael Stipe både ofta och mycket. Bara en sådan sak.
Någon som kommer ihåg Exellence. Nej, tänkte väl det. De första Popstarsvinnarna gick till de sälla (pop)jaktmarkerna innan någon hann säga one hit wonder. Men nu har Ana, en femtedel i kvintetten blivit en svensk Avril, modell light och gett ut en soloplattan Cuz I Can. Hur det låter? Helt ok utan att vara sensationellt. Tjejen ska helt klart ha en eloge för ett gott försök.
Anas stallkamrater Da Buzz fortsätter spotta ut catchy hits i oförminskad takt. Nya Dangerous är fjärde albumet på fem år, och frågan är om inte receptet börjar bli mer än en aning slitet nu. Några fräscha idéer i studion, någon?
På tal om fräscha idéer så är inte konceptet bakom Trots…en samling sånger resultatet av en sådan. Jag menar, en coverplatta med proggklassiker framförda av Eldkvarn, Ola Magnell, Latin Kings m.fl. Det var ju inte så länge sedan Nationalteatern förärades en alldeles egen hyllning. Men timingen är väl rätt, antar jag. Mörkröda vindar blåser över landet, och då är det säkerligen ett bra drag att sprida romantiserad socialism i koncentrerad form till en ny generation. Varför är jag inte förvånad över att LO stött alltihopa? Fast jag måste förstås erkänna att Thorsten Flincks energiska version av Vi äro tusenden rockar ganska fett.
Vilket osökt för oss in på busringarna Pippirulls andra utgåva. Där medverkar också en T. Flinck som kompisen “Mikael Persbrandt” ringer upp för ett sanslöst myssnack om supa, lössläppta finskor och snedtjack. En hel del vin och några skopor vatten är väl ett lämpligt omdöme av det hela. Till favoriterna hör episoderna med Jocke Mejsel, Mista Cannabis och Dr. Alban. Då regerar Pippirull fullt ut.
Humor är emellertid svårt. Det vet inte minst Göteborgaren Björn Rosenström. Eftersom han tagit för vana att slänga ut de politiskt korrekta lustifikationerna med soporna har sågningarna oftast kommit som ett brev på posten. Men tro det eller ej, jag tänker gå emot strömmen. För säga vad man vill, killen har ju inte sällan popsinne. Lyssna bara på nya verket Pop på svenska, så förstår ni vad jag menar. Lyriken då? Tja, egentligen är det väl bara två spår, Prästens bekännelse och Piercad i ollonet som provocerar. Annars är Rosenström över lag trots allt rätt harmlös.
Slutligen noterar vi att Galenskaparnas Knut Agnred har skivdebuterat vid fyrtioåtta års ålder. Fyndiga ordrika texter i kombination med en passande myspop/jazzig vuxenkostym har gett en sympatisk helhet. Fast det vore förstås synd att påstå att mannens röst är uttrycksfull.
Och för övrigt borde momsen på CD-skivor sänkas till samma låga nivå som bokmomsen.
skriven 2004-05-13
