Frustrerande med onyanserade sågningar och misärältande

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Visst är det roligt med onyanserade sågningar. Not. Jovisst, i ärlighetens namn kan det väl vara kul i sisådär fem sekunder innan man inser att ytterst lite av relevant informativt värde framkommer i texten. Kom och tänka på detta när jag läste en avrättning av finaste(?) sort av Claptons senaste framträdande i Köpenhamn häromveckan. Det är en sak att tycka att musiken är skit, men varför håna någon för fysiska tecken på åldrande? Till och med rocklegender blir – tro det eller ej – gamla. Men i somligas ögon verkar det inte vara coolt att “get the shit together” och gå mot pensionsåldern med värdigheten i behåll. Åtminstone inte om levebrödet kommer från rockbranschen.

Istället är det alltjämt så att det betraktas som lite rock `n roll att bränna ljuset i båda ändar ända in i döden och bli ett (nåja) snyggt lik. Ett sådant var väl för all del inte Kurt Cobain när hans kropp hittades. Men så här tio år efteråt lever myten om den evige rebellen som gav fingret åt etablissemanget i hög grad kvar på grund av att han sköt huvudet av sig. Hade Nirvanasångaren fortfarande varit med oss är det väl tveksamt om piedestalen han sitter på varit lika hög, men det är egentligen helt ointressant. Jag hade föredragit att se Kurt levande och kreativ istället för död och helgonförklarad.

Förresten är det ganska märkligt att artister som i likhet med denne plågade man inte kan hantera framgång i allmänhet idoliseras medan de som fixar biffen betraktas som tråkmåsar. Misären skönmålas, således. Den ges ett romantiskt skimmer av det mest förjugna slaget, och ältas till max. Varför då, kan man fråga sig. Svaret är inte helt givet, men ni kära läsare kan ju börja med att rannsaka er själva. För det finns klart en anledning till att medias intresse för hyfsat lyckliga livsöden långt ifrån ligger högst upp på prioriteringslistan.

På tal om just lycklig, så verkar inte Ryan Adams alls ha några som helst känslor åt det hållet. Jag vet, har nämligen själv haft det tvivelaktiga nöjet att få en telefonlur slängd i örat av den surmulne sångaren när det inte passade. Fast det finns säkert en rimlig förklaring till hans otrevliga och irrationella beteende. Nyligen föranledde en sågning av ett gig den hetlevrade Ryan att ringa upp den aktuelle recensenten och lämna ett två och ett halvt minuter långt meddelande bestående av idel förolämpningar av grövsta slag. Men som man sår får man skörda. Med tanke på att sångaren bl.a. avverkade fyra versioner på raken av sin låt Wish You Were Here, inklusive en variant som lät misstänkt lik Kakmonstret bad han närmast om att få stryk verbalt.

Stryk har även Anastacia fått. Igen. Vilket var förväntat. Men jag har faktiskt väldigt svårt att förstå denna avoga inställning. Damen är ju inte bara cool som få. Hon rockar hårt på sitt souliga sätt också och förtjänar all framgång. Samma sak kan sägas om fjolårets schlagervinnare Sertab. Hennes nya och till stor del svenskinspelade album No Boundaries är ett starkt medryckande etnococktail i samma anda som Every Way That I Can. Synd bara att exponeringen legat på samma usla nivå som Mejas underskattade bossanovaförsök Mellow. Eller för den delen Tina Stenbergs comeback Still Pretty Nice. När Helsingborgstjejen lämnade det stora bolaget efter bara en platta trodde nog de flesta att sagan var slut, men det här är oväntat vital singer/songwriterpop av det småtuffa slaget.
Tuffheten i kombination med coolness är också något som sitter i ryggraden hos Alison Moorer. På senaste försöket The Duel har hon närmat sig syrran Shelby Lynne ännu ett par steg. Countryn är numera historia för henne. Istället består mixen av väl valda delar soul, rock och blues.

Vilket osökt för tankarna in på Aerosmiths återkomst i den rotiga myllan. Nu vore det i och för synd att påstå att jag gått och längtat efter ett gäng bluescovers med Tyler & Co., men det är “bull” att påstå att de inte fixar det skitiga soundet längre efter ett decennium i arenarockslandskapet. För visst svänger det om Honkin` For Bobo. Svänger gör däremot inte Agneta Fältskogs första livstecken på sjutton år. Genom att göra en tradig coverskiva med såsigt arrangerade balladfavoriter från sextiotalet har den skygga sångerskan skrivit ner sitt värde rejält. Rösten kan ingen ta ifrån henne, men alla som i likhet med undertecknad gått och fantiserat om en fortsättning på urläckra föregångaren I Stand Alone lär bli grymt besvikna. Men jag får väl trösta mig med att Fleetwood Macs klassiska album Fleetwood Mac, Rumours och Tusk äntligen remastrats. “Macen” regerar alltjämt nästan trettio efter releasen, och det är väldigt lätt att förstå varför. Det här är västkustrock av klassiskt snitt.

Och för övrigt bör momsen på CD-skivor sänkas till samma låga nivå som bokmomsen.

skriven 2004-04-27

Du kanske gillar:

Våra samarbetspartners