Klicka på bilden, för att se hela bilden
Snacket har gått ett tag nu. Dess död har med illa dold skadeglädje förutspåtts i gott och väl ett par år. Men själv har jag bara en sak att säga; nu metalen lever. Det började redan i våras med Stainds överraskande starka 14 Shades Of Grey och Linkin Parks nya verk Meteora, ett album som på många sätt underskattades på grund av succén med megasäljaren Hybrid Theory. Men alla som lyssnade ordentligt kunde höra att den mer än väl höll måttet som en logisk fortsättning. Hitsen Somewhere I Belong och Faint var bara toppen på isberget.
Linkin Park är alltjämt störst, således. Men bakom dessa giganter finns ett helt koppel band som väntar på uppmärksamhet. Adema sålde t.ex. guld med stor råge av sin självbetitlade debut hemma i USA, och nu är uppföljaren Unstable här. För soft, menar somliga. Själv tycker jag mest att såväl melodikänslan som sångaren Mark Chavez vokala talanger utvecklats. Här talar vi minst fem steg bort från brorsan och tillika growlaren i Korn, Jonathan Davis.
Paul McCoy medverkade på Evanescences Bring Me To Life, och nu är han här med sitt eget band 12 Stones. Jag kan nästan garantera att de flesta av tyckarna som har privilegiet att skriva i tidningar hatar den här plattan. För det vore synd att påstå att det innehållet är särskilt nyskapande. McCoy & Co verkar ha detaljstuderat kollegornas knep innan de satte igång.
Men faktum är att det här låter både snyggt och proffsigt.
Samma sak kan sägas om nykomlingarna i Fingertight med In The Name Of Progress, Fuel med Natural Selection och Cold med tredje plattan Year Of The Spider. Gemensamt för alla dessa band är dock knappast att de låter likadant. Däremot är det rätt uppenbart att de tillhör en och samma tradition. Ångesten har blivit etablerad, förfinad och nyanserad och jag vågar påstå att det inte är helt fel. Att bara spy ut sin högljudda frustration hjälper inte i längden. Det gäller att få lite insikt och presentera lösningar på problemen också, och det tycker jag nu metalbanden gör nu för det mesta. Det handlar väl om mognad, antar jag.
Mognat har även Limp Bizkit gjort, men det har knappast hjälpt. Results May Vary är i ärlighetens en tämligen trist historia utan några som helst självklara höjdpunkter. Men detta till trots. Nu metal är en genre som alltjämt frodas. Tro inte på all onyanserad skit som skrivs.
Så över till de rutinerade damerna. Ingen som kollat in reklam-TV lär väl ha kunnat undgå spoten för Chers dubbel The Very Best Of. Äntligen en vettig samling, finns det anledning att utbrista. Bidragen från sextio- och sjuttioatalet är förstås i minoritet, men de flesta hitsen från de senaste tjugofem åren finns med, inklusive duetterna med Peter Cetera och Meat Loaf. Men var finns den egna covern på I Got You Babe, tillsammans med Beavis & Butthead?
Gloria Estefan och Amy Grant är också albumaktuella. Förvänta er dock inte sprittande latinopop respektive trallig up tempopop den här gången. Båda dessa duktiga damer har val en betydligt mer lågmäld väg på sina nya alster. Men bra är det hur som helst.
Samma sak kan sägas om Didos Life For Rent. När den snurrar i CD-spelaren kan man inte annat än kapitulera. Bättre melankolisk pop i den putsade skolan än det här är svårt att finna just nu.
Slutligen vill jag bara påpeka att varken Fuel, Cold, Fingertight eller Amy Grant har fått se sina ovanämnda skivor släppta här i Sverige än. Varför då, kan man helt befogat undra. Men det sanslösa fibblandet med releasedatumen här på hemmaplan har sina förklaringar. Fast det tänker jag ta upp en annan gång i den här spalten.
Och missa för all del inte Evanescensce i KB-Hallen i Köpenhamn på måndag. Om konserten bara är hälften så bra som den lysande albumdebuten Fallen är det mesta vunnet.
Bra album just nu:
Dido, Life For Rent
Se ovan
The Darkness, Permission To Land
Falsettsång, glam och klassiska hårdrocksriff i skönt läcker nostalgisk förening
Gloria Estefan, Unwrapped
Se ovan
Fountains Of Wayne, Welcome Interstate Managers
Underbart humoristisk gitarrpop med melodisinnet på högvarv.
Amy Grant, Simple Things
Se ovan.
Linkin Park, Staind och kollegorna.
Nu metal regerar fortfarande.
Muse, Absolution
För alla som tycker att Radiohead borde börja skriva låtar igen.
Negative, War Of Love
Melankolisk rock med arenatycke modell Finland.
Ocean Colour Scene, North Atlantic Drift
Orättvist underskattad retro soulpop.
Petra, Jekyll & Hyde
Bättre, hårdare och mer fokuserat än på länge.
Vertigo, Vertigo
Ogenerat bra 80-tals FM med Totos fd. vokalist Joseph Williams.
skriven 2003-10-16
