Madonna har mycket kvar att ge

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Madonnas andra samlingsplatta kommer ut lagom till julhandeln. Den skiljer sig en hel del från den förra. Madonna har blivit stor. Förr var hon bara störst.

Jag måste erkänna att jag inte alls begrep mig på Madonna till en början. Jag var något slags svartsyntare i mitten av åttiotalet och som sådan skulle man absolut inte lyssna på sådan larvpop som Madonna representerade. Nej, tungt skulle det vara. Gärna lite hammarslag och ljud från maskiner i bakgrunden. Texterna skulle handla om hur jävligt livet var och inte alls om några lyckliga stjärnor eller någon larvig semester.

Men värst av allt var ändå när hon släppte “Like a Virgin”. Jag hade ju
bestämt mig för att hon var korkad och bara spelade på sexualitet. Nu sjöng hon med Betty Boop-röst att hon var en oskuld och på videon låg hon och åmade och kråmade sig i gondol i Venedig. Botten var nådd. Hon levde upp till alla mina fördomar om hur hon skulle vara.

Snart kom ett av mina favoritband, Lords of the New Church (som nog ingen minns) med en parodi på låten. Jag och mina gelikar kunde glatt konstatera att den var mycket bättre än orginalet och vi gick med raska steg till skivaffären och köpte med stolthet singeln.

På gymnasiet gick en tjej som var en Madonna-lookalike. Det kryllade av sådana tjejer på den tiden. De hade bar mage, lager på lager av kläder, permanentat hår med hårband i och så smycken i överflöd, och ett krucifix som pricken över i. Jag kollade på henne med något slags skräckblandad förtjusning. Det var ju hemskt att imitera någon på det viset, men stilen var ju egentligen rätt ball.

Sedan smög Madonna sig på mig bakifrån. Jag upptäckte att jag blev glad av hennes slagdängor, hur tramsiga de än var. Och när hon sedan blev lite svartare och lite mer vågat provokativ i och med plattan “Like a Prayer”, då var jag såld. Till en början skämdes jag för det. Inte kunde jag gilla Madonna. Men jag köpte skivan och spelade den om och om igen. Lite gladpop återstod, men det hade hänt något med den lallande tjejen som jag hade trott var en dagslända.

När hon dessutom lyckades provocera katolska kyrkan så att Pepsi drog sig ur sitt sponsoravtal blev det nästan legitimt att gilla henne. Madonna var nog ingen dagslända ändå, hon var modig. Vid närmare eftertanke var hon nog rent av en förebild.

En av de saker jag verkligen gillade med Madonna var hennes förmåga att ständigt uppträda i ny skepnad. Hon överraskade jämt, både musikaliskt och vad gällde image. Det som förvånade mest var nog när det var dags för Madonna att ge sig in i filmens värld igen efter diverse fiaskon. Warren Beatty skulle filmatisera serien “Dick Tracy” och Madonna fick rollen som Breathless Mahoney. En roll som tycktes vara skriven för henne, men som Beatty faktiskt hade tänkt sig antingen Kathleen Turner eller Kim Basinger i. Madonna fick dock rollen och passade på att göra en platta inspirerad av filmen.

Samtidigt skulle hon göra en turné, “The Blond Ambition Tour”, samt en dokumentärfilm om livet på turné: “In Bed with Madonna”. Dessutom var det dags att göra en första samlingsplatta, “The Immaculate Collection”, en titel som anspelar på Jungfru Marias “immaculate conception of Jesus” – den obefläckade befruktningen. Skivan innehåller åtta av Madonnas amerikanska listettor, och går från “Starlight” till “Vogue”.

“In Bed with Madonna” är en mycket sevärd dokumentär. Den hade premiär 1991. Filmen är naken på mer än ett sätt, och antagligen rätt sann. Precis som i dokusåporna kan man inte spela en roll tjugofyra timmar om dygnet vecka efter vecka, månad efter månad. Olika sidor av mastondontstjärnan Madonna tittar därför fram och ger ett porträtt av en stark kvinna och hennes goda och dåliga sidor.

Som tittare får man även en liten inblick i hennes relation till Warren
Beatty, som hon då var tillsammans med, och även en inblick i det till
synes komplicerade förhållande hon har till sin far. Tonårsrevolten tycks aldrig riktigt ha upphört. Det kittlar fortfarande att provocera pappa, och man undrar vad han har gjort. Något tydligen Madonna är mycket förtegen om, enligt den närgångna biografin “Madonna – an intimate biography” av J. Randy Taraborrelli, men hon lär enligt honom ha sagt:

– Jag var tvungen att ta itu med förlusten av min mor och sedan fick jag ta itu med skuldkänslorna över att hon var borta och sedan fick jag ta itu med förlusten av min far när han gifte sig med min styvmor. Så jag var verkligen en arg, övergiven flicka. Jag är fortfarande arg.

Hur trodde Madonna själv att hon skulle komma att uppfattas genom filmen?

– Jag tror att intrycket av mig kommer att bestå av två sidor. Folk kommer att tänka: ‘Jaså, hon är inte bara en kall, dominant människa.’ Jag tror att det är världens uppfattning om mig, att jag är maktlysten och manipulativ. Jag tror att stora delar av filmen visar en mjukare sida av mig, sade hon själv i samband med premiären, enligt J. Randy Taraborrelli.

Det var precis så jag uppfattade henne i filmen. För mig växte hon sig ännu större, trots att hon ville kräkas när Kevin Costner tackade henne för en “neat show”, och lite annat som kan tyckas vara provokativt.

Året därpå fick däremot till och med jag svårt att försvara min idol. Hon
släppte boken “Sex”, en bok om sexuella fantasier. I boken låg även singeln “Erotica”. För fotot stod Steven Meisel som fotograferat henne under många år, texterna stod Madonna själv för, och i boken är hon mer eller mindre naken på varje bild. Jag tyckte väl att hon passerat gränsen denna gång, men på något sätt var hon lite ball och före sin tid ändå. De flesta dömde dock ut henne nu. Madonna hade passerat gränsen och var nu beredd att provocera hur mycket som helst för att få uppmärksamhet.

Musikaliskt var hon inte heller intressant längre. Madonna var nu en
fallande stjärna, detta var nu nästan alla eniga om. I denna veva släpptes även hennes skiva “Erotica”, och den tegs mer eller mindre ihjäl. Madonna har fått frågan om hon inte ångrar att hon gjorde boken “Sex”, men det förnekar hon. Däremot ångrar hon att hon släppte “Erotica” i samband med den. I en intervju i Time året därpå sade hon:

– Det som var problematiskt var att jag gav ut ‘Erotica’-albumet samtidigt. Jag älskar den skivan, och den blev förbisedd. Allt jag gjorde under de följande tre åren hamnade i skuggan av min bok.

Som om inte detta vore nog för att få en karriär att kapsejsa, hade Madonna kort därpå premiär på två filmer, “Body of Evidence” och “Dangerous Game”, som bägge förstärkte kritikerna i deras tro att Madonnas dagar var räknade. Bägge filmerna hade klar erotisk prägel.
Madonna hade nu nått botten på sin karriär. Nu började färden uppåt, och det första klivet kom genom skivan “Bedtime Stories”. Den första singeln som släpptes från den var “Secret”, och den förvånade såväl kritiker som publik. Därefter släpptes hennes tionde album, “Something to Remember”, en samling gamla och nya kärleksballader.

Kort därpå var det dags för Madonnas
nästa steg uppåt. Hon hade fått huvudrollen som Eva Perón i filmatiseringen av Andrew Lloyd Webbers musikal “Evita”.

– När jag valdes till att göra Evita vet jag att jag inte var Andrew Lloyd
Webbers förstahandsval. Jag tror inte han var speciellt hänförd över min sångförmåga. Jag visste att jag gick in i det hela med oddsen mot mig. Det är en besvärlig situation att befinna sig i. Man känner att alla bara väntar på att man ska snubbla”, sade hon vid ett senare tillfälle enligt J. Randy Taraborrelli.

För att visa omvärlden att hon visst kunde klara av projektet tog hon
sånglektioner och upptäckte till sin egen förvåning att hon tidigare enbart använt halva sitt röstregister. Under filminspelningen blev Madonna gravid. Lourdes föddes nio månader senare. Madonna hängav sig nu åt att vara mamma, en roll som enligt många fått stjärnan att förändras.

Hennes nästa skiva släpptes inte förrän 1998: “Ray of Light”. Madonna
visade i och med detta album att hon var allt annat än ute ur leken. Hon var tvärtom fortfarande före trenderna. 1999 vann hon hela tre Grammys, för bästa popskiva, bästa dansskiva och bästa video. Drottningen var tillbaka på tronen. “Ray of Light” följdes upp av “Music” året därpå. Tronen förgylldes.

Det tycks som om Madonna fortfarande har mycket att ge och ständigt hänger med i vad som händer på musikscenerna världen över. Detta bevisar hon på sitt andra samlingsalbum, som nu finns i butikerna. Att hon ständigt kan förnya sig kanske beror på hennes personlighet.

– Allt hon gör är för henne som en utmaning”, som hennes producent på Music Mirvais Ahmadzi sagt. Och jag tycker om den sortens personlighet.

Det gör jag också. Må Madonna behålla tronen i många år framöver.

Natasja Atterbom
skriven 2001-11-30