Klicka på bilden, för att se hela bilden
Det råder ingen brist på komedier den här julen, när “Heartbreakers”, “Joe Dirt”, “Say It Isn’t So” och “Isn’t She Great” kommer ut i butikshyllorna allihop.
Heartbreakers
I “Heartbreakers” spelar Sigourney Weaver och Jennifer Love Hewitt huvudrollerna i en historia efter den klassiska formeln “ett par svindlare som försöker sig på en sista stor kupp”. Max (Sigourney Weaver) och Page (Jennifer Love Hewitt) är ett mor/dotter-team som utnyttjar sin charm och sina utseenden till att solochvåra förmögna, ensamstående män.
Max gör charmjobbet tills mannen faller för henne och de gifter sig. Den fantastiskt vackra Page förför sedan mannen, Max kommer på dem och sopar hem vinsten i skilsmässodomstolen. Men när paret framgångsrikt bedragit garageägaren Dean Cumanno (Ray Liotta) kommer skattemyndigheterna i kapp dem och överlämnar en räkning på 2,5 miljoner kronor. Weaver och Hewitt behöver göra ett sista storkap, så de beger sig till Palm Beach, där Max hittar ett perfekt offer, den skröplige tobaksmagnaten William Tensy (Gene Hackman). Men Page, som är rasande över att ha förlorat allt de vunnit så långt, planerar en egen svindel mot den unge barägaren Jack Withrowe (Jason Lee).
När så Page börjar falla för mer än bara Jacks pengar börjar saker och ting bli mer komplicerade än hon räknat med. Kommer Page att omvända sig eller har alla människor sitt pris? Se”Heartbreakers” för att få reda på svaret.
Joe Dirt
“Joe Dirt”, en film från det ryktbara teamet Adam Sandler/David Spade, som låg bakom succékomedin “Deuce Bigalow: Male Gigolo”, är en våldsamt rolig och respektlös komedi. Joe Dirt (David Spade) är en vaktmästare med hockeyfrilla och stentvättade jeans. Han växte upp i en husvagnsby men dumpades i en soptunna av sina föräldrar när han var åtta år, och nu tar han en kvaddad bil med hårdrock vrålande ur stereon och ger sig ut på vägarna på jakt efter sin familj.
Joes planlösa sökande för honom från det ena dråpliga missödet till det andra, och så småningom hittar han fram till Los Angeles, där en discjockey (Dennis Miller) tar med honom i sitt radioprogram för att driva med honom. Men allt eftersom Joe avslöjar sitt livs historia börjar lyssnarna tycka mer och mer om honom, och stan börjar ratta in programmet för att höra Joe Dirts äventyr.
I likhet med de flesta andra killar med usel smak och ful frisyr får Joe en svans av vackra flickor efter sig, i synnerhet Brandy (Brittany Daniel). Receptet bakom “Joe Dirt” är ett snabbt flöde av vanvördiga skämt som kretsar kring en renodlad förlorartyps liv. Faktum är att figuren Joe Dirt är en amerikansk motsvarighet till den helroliga engelska underklasskillen Paul Calf. Den figuren – en kedjerökande, studenthatande, otroligt illa klädd man med hockeyfrilla – skapades och spelades av Steve Coogan, och “Paul Calf’s Video Diary” (1993) och “Three Fights, Two Weddings and a Funeral” (1994) är suveräna episoder ur Calfs liv.
Say It Isn’t So
I “Say It Isn’t So” (“Skojar du, eller?”) överlämnar bröderna Farrelly (“Den där Mary”) lagkaptenens armbindel till sin före detta regiassistent J.B. Rogers. Resultatet är ännu en rå komedi som framkallar skratt genom en serie chockerande situationer. “Say It Isn’t So” berättar den förvirrade historien om den föräldralöse Gilly Noble (Chris Klein), som jobbar på ett djurhärbärge. När han hamnar i frisörstolen hos den vackra Jo Wingfield (Heather Graham), är han övertygad om att han funnit sin drömkvinna. En het, passionerad romans uppstår, men när Gilly upptäcker att han och Jo i själva verket är barn till samma föräldrar, Valdine (Sally Field) och Walter Wingfield (Richard Jenkins), blir han en social paria.
Jo ger sig av för att förenas med sin förre fästman, den förmögne men föga pålitlige Jack Mitchelson (Eddie Cibrian). Men så får Gilly veta att han inte är Jos bror trots allt, och då måste han leta rätt på henne för att vinna hennes känslor på nytt. Olyckligtvis vill Valdine komma över Jacks pengar, så hon är beredd att göra vad som helst för att hindra sanningen från att komma ut.
Både Klein och Graham gör sympatiska rollgestaltningar och backas upp av en gedigen uppsättning birollsskådespelare i denna grovkorniga komedi, som alltså är Rogers regidebut.
Isn’t She Great
Bette Midler har huvudrollen i “Isn’t She Great”, som är baserad på den sanna historien om Jacqueline Susann, popikon och författare till den enormt framgångsrika romanen “Dockornas dal” (“Valley of the Dolls”). Denna underhållande biografiska film täcker in milstolparna i Susanns ovanliga karriär och liv och kulminerar i hennes originella författande av romanen, som först refuserades av många förlag men sedan blev en fantastisk bestseller. Men filmen berättar också om hur hon föder en autistisk son och om hennes modiga och hemlighållna kamp mot bröstcancer.
Susann var en misslyckad Broadwayaktris som levde livet med glamour. Hon började skriva vid 42 års ålder och vräkte 1964-65 ur sig “Dockornas dal”, som i detalj utforskade berömmelsens förnedrande baksida. Det var hennes sista satsning på att själv bli berömd, och den lyckades i högsta grad. Trots bokens ämne frossade Susann för egen del i kändisskapet. Stockard Channing är enastående festlig som Susanns bästa vän Florence, en alltigenom självupptagen skådespelerska, och den evigt rolige John Cleese gör en dråplig insats som den “hippe” förläggaren Henry Marcus, vilket även David Hyde-Pierce gör som Susanns hämmade redaktör.
Paul Eade
skriven 2001-11-06
