Klicka på bilden, för att se hela bilden
Dire Straits, The Very Best Of
All Saints, The Video
Hanson, Tulsa, Tokyo & The Middle Of Nowhere
Hanson, The Road To Albertane
Boyzone, Live At Wembley
The Corrs, Live At The Royal Albert Hall
John Fogerty, Premonition
U2, Popmart – Live From Mexico City
Metallica, Cunning Stunts
Gubbrocken lever. Åtminstone i Dire Straits fall. Den första samlingsplattan har tio år på nacken vid det här laget och var i ärlighetens namn en skamlöst ofullständig historia, så därför såg sig skivbolaget av naturliga skäl nödsakade att släppa en mer heltäckande nyligen. Givetvis har man även denna gång släppt en video. Meningen med detta kan dock ifrågasättas. Visserligen skiljer sig den nya en aning från föregångaren, men det motiverar knappast ett nytt köp. Endast för die hard fans som vill se den tidigare ovisade videon till Lady Writer, kolla in liveversionen av Love Over Gold live istället för videoditon eller är intresserade av det omvända förhållandet vad beträffar Private Investigations således.
Flickorna i All Saints debutvideo är en tämligen traditionell sak där videorna varvas med korta inslag där vi får möta idolerna på repetitioner, signeringar, i logen osv. Inget märkvärdigt, men med tanke på att kvartetten ännu så länge bara har ett album på meritlistan är det här så fullmatat man kan begära. Dessutom går det inte att komma ifrån att bandet faktiskt har åstadkommit några tämligen läckra filmsnuttar.
Hansons video går i samma stil, men här får vi oss till livs en betydligt fylligare anrättning. Bl.a får vi se bandet med hysteriska fans på ett shoppingmall i New Jersey, på träff med Cindy Crawford, fjanterier i Redwoodskogen eller mer eller mindre seriösa intervjuer. Som helhet en rätt kul historia. Åtminstone för de med barnasinnet i behåll, tidvis blir det nämligen rätt tramsigt. Den nya videon är mer av ett turnédokument än idolporträtt. Ett kamerateam följde Hanson runt under den senaste framgångsrika turnén hemma i USA och Europa på, bakom och vid sidan om scenen. Musiken är dock huvudsaken, större delen av tiden ägnas åt liveuppträdanden. En cocktail som man väl får säga är välavvägd och fungerar rätt bra i det här sammanhanget.
Riktigt lika bra funkar inte pojkbandet Boyzone live. Denna två år gamla konsertupptagning från Wembleys inomhusarena artar sig till en rätt tradig historia innan sista ackordet är spelat. Hysterin är förvisso sanslös, men livekänslan framför TV:n lyser med sin frånvaro.
Överhuvudtaget är det här med konsterter på TV en svår nöt att knäcka. Det duger liksom inte att bara filma scenen rakt av om det ska bli någon intimitet och närvarokänsla att tala om. Till skillnad från Boyzones livevideo är dock The Corrs framträdande i The Royal Albert Hall ett utmärkt exempel på hur bra det kan bli när regissören lägger ner omsorg på att variera och anpassa sig till artisterna han arbetar med. Denna liveupptagning visar utan tvekan syskonkvartetten från sin allra bästa sida.
Det gör fö. John Fogerty på sin livevideo från Warnerbrödernas studio också. Mannen är på sitt allra bästa spel- och snackehumör, och verkar ha kul i största allmänhet. Ni som såg honom senast han gjorde Sverige den äran förstår vad jag menar. Några överraskningar att tala om bjuds man emellertid inte på, låtlistan är så vitt jag kan minnas nästan identisk med den han avverkade senast i Köpenhamn.
U2:s Popmartspelning i Mexico City är även den snarlik. Men i det här fallet Köpenhamnsspelningen tidigare i år. Värt att notera är dock att Sunday Bloody Sunday finns med här. Så mycket mer finns inte att tillägga. Det här är nämligen en ytterst påkostad inspelning som fångar varje uns av dramatik i denna otroliga mastodontshow. Massor av fräcka kameraåkningar och läckra kameravinklar kan också utlovas. En riktig höjdare och ett måste för varje sann U2fan således.
Frågan är om inte samma sak gäller för Metallicas Cunning Stunts. Namnkunnige Wayne Isham har regisserat denna etthundrafyrtio minuter långa video med sedvanlig finess, skärpa och inlevelse. Ingenting har lämnats åt slumpen, kamerorna följer bandets minsta rörelse med energisk nyfikenhet från början till slut. Personligen tycker jag att det här är en riktigt snygg, om än överdrivet lång historia, men gamla beundrare kommer förmodligen att sakna en del av det råa och primitiva, som präglade de tidiga upptagningarna.
skriven 1998-12-17
