Publicerad: 2016-11-12
Text: Peter Eliasson

KENT, Malmö Arena, Malmö den 11 november 2016

Alla goda ting har ett slut, så nu ska Sveriges och förmodligen även Skandinaviens största band lägga ner verksamheten. Med buller och bång, naturligtvis, fattas bara annat. För det är naturligtvis bara en arenaturné som gäller i ett sådant läge, och efterfrågan på biljetter har varit enorm. Tre utsålda spelningar på raken bara på Malmö Arena säger det mesta i detta avseende, så tala om att det låg förväntningar av det högtflygande slaget i luften långt innan nedräkningen började på videoskärmen bakom det stilistiskt sobra och stilrena scenbygget vid halvåttatiden i fredags.

I ett läge som detta är det förstås inte svårt att tänka sig att de numera medelålders Kentgossarna känner en del prestationsångest varje kväll. Å andra sidan går det inte att komma ifrån att de har det väl förspänt eftersom både fans och proffstyckare har en positivt färgad grundinställning av en sådan dignitet att de flesta andra band har anledning att bli gröna av avund. Det finns helt enkelt en attityd som säger att eventuella tillkortakommanden skulle accepteras utan knot.

Fast det är förstås också så att det här gänget inte har något större behov av att betraktas med överseende. Så har egentligen aldrig varit fallet, och det gäller här i karriärens sista skälvande minuter också. Det borde även folk utanför hardcorekretsen ha kunnat konstatera denna kväll. För det är klart att kvartetten – som denna avslutande turnévända är en förstärkt sextett plus tre kördamer – visade sin styrka och storhet med besked.

Det forna indiebandet har under årens lopp transformerats till en arenaakt av internationell klass, band med ett visst släktskap, typ Depeche Mode och U2 hade säkert nickat godkännande och gjort tummen upp åt gruppens framträdande i Percys Nilssons bygge. Ljudbilden var ofta kaloririkt fyllig och inte sällan mäktig på ett sätt som låg långt borta från de tidigaste årens alster. Därför var det också bara logiskt att deras första nio singlar, däribland Kräm och Om du var här ignorerades. Lite trist, kan jag tycka, men det utgjorde förstås samtidigt ett integritetsbevis som deklarerade att de inte ser bakåt ens om butiken slås igen för gott.

På samma sätt var det bara betecknande att drygt hälften av spåren på vårens album Då som nu för alltid var inkluderade på setlistan. Men inte mig emot. Sådant som inledande Gigi, Andromeda och balladartade Den vänstra stranden framstod kanske än mer som givna Kentfavoriter live än i det tillplattade formatet, och ingen blev förmodligen förvånad över hur väl dessa nybakta låtar smälte ihop med resten av låtlistan. Att framhålla några nummer från sistnämnda är dock inte alldeles lätt. Helt enkelt för att den egentligen inte innehöll några direkt svaga kort. Men visst, klistriga 999, den inte alldeles lättolkade Sverigeskildringen La Belle Epoque, Jag ser dig och väldigt melankoliska Hjärta stod kanske ut en aning från resten.

Fast oavsett vilket; tanken att Kent alltjämt har mycket kvar att ge var aldrig långt bort under kvällens övningar. Just därför var det också extra vemodigt att veta att festen verkligen är över inom kort. Det tedde sig närmast övertydligt att softa Den sista sången fick avsluta aftonen. Fast uppenbarligen ville det Eskilstunabördiga bandet inte att slutet skulle gå i moll. Därför bytte alla inblandade om till vitt inför detta nummer, och uppmanade därmed oss alla på ett inte särskilt subtilt sätt att vi alla borde fira uppbrottet och glädjas över det som varit, se framåt och låta bli att deppa.

Skriven: 2016-11-12

© jpsmedia.se