Publicerad: 2016-11-11
Text: Peter Eliasson

ELTON JOHN, Malmö Arena, Malmö den 10 november 2016

Det talas sällan om det, men Elton John verkar i minst lika hög utsträckning som Bob Dylan vara en turnémaskin av Guds nåde. Dessutom har han fast engagemang på Caecars Palace i Las Vegas, och spelar in nya skivor med en pålitlig regelbundenhet. Senaste albumet, det jämnstarka Wonderful Crazy Night släpptes i februari, och har fullt logiskt gett namn åt turnén som nådde Malmö i torsdags. Fast samtidigt talade den mastiga låtlistan sitt tydliga språk.


Endast två sånger från detta verk och tre från åttiotalet avverkades, resten bestod av idel sjuttiotalsgods, och då dominerade givetvis de stora hitsen kraftigt precis som vanligt. Lite trist för någon som likt undertecknad har avnjutit mannen halvdussinet gånger tidigare, men för de individer som såg honom för första gången i torsdags fanns egentligen inte mycket att klaga på. Det är ju trots allt en superstjärna i harmoni med inspirationen på topp som uppträder på världens scener i dessa dagar. Inledande instrumentala Funeral for a Friend tedde sig till exempel så fingertoppskänsligt vacker att man ville ta Eltons hand och hålla upp den i en segergest. För pianospelet har kanske aldrig varit så styvt och vitalt på alla de vis som idag. Vilket på ett vis kanske kan ses som lite lustigt med tanke på att han fyller sjuttio nästa år.

Rösten å sin sida har väl i ärlighetens namn tappat en del av sin balsamerande lyster bara sedan min senaste konsert med honom på Forum i Köpenhamn för nästan exakt två år sedan. I alla fall tidvis handlade det mer om riv och driv än alldeles nyanserat liv i tolkningarna av de egna alstren denna afton. Detta gjorde att de smekande variationerna i sådana balladartade stapelvaror som Don’t Let The Sun Go Down on Me och Someone Saved My Life Tonight i viss mån saknades på Malmö Arena. Synd, tycker i alla fall jag, som alltid uppskattat de smäktande kvaliteterna i Johns sång. Samtidigt spelade förändringarna i poplegendens pipa inte överdrivet stor roll när han gick på kraft i ösiga kompositioner, typ Philadelphia Freedom eller boogierockiga Your Sister Can’t Twist (But She Can Rock ’n Roll). Då var liksom det osvikliga svänget John och hans trogna musikanter i bandet frambringade det i särklass viktigaste.

Som helhet var dock det mest vitala att stjärnan var så laddad, fokuserad, och inte sällan mån om att addera små finsnickeriaktiga detaljer till sina sånger. Glädjen och lekfullheten formligen strålar från honom, och så har det varit åtminstone de senaste femton åren. Det var alltså inte svårt att tro honom när han deklarerade att livebiten är den roligaste delen av jobbet. Sedan tar väl i ärlighetens namn inte rollen som showman, så stor plats numera, men det egna arvet vårdas onekligen på ett högst beundransvärt sätt.

Skriven: 2016-11-11

© jpsmedia.se