Publicerad: 2016-09-10
Text: Peter Eliasson

VERONICA MAGGIO, Mejeriet, Lund den 9 september 2016

Bara knappt en månad har förflutit sedan Veronica Maggio gjorde sin första arenaspelning på Stockholms Stadion, men nu är hon tillbaka i den vanliga grottekvarnen igen. För det är klart att denna historiska jättespelning trots allt mest utgör en sjudundrande rolig parantes i karriären. Inbillar jag mig i alla fall. Det kanske inträffar något liknande igen, men inte i första taget. För det är trots allt betydligt blygsammere spelställen som tillhör vardagen för de flesta artister. Något Maggio verkade mycket väl medveten om i det utsålda Mejeriet. Humöret var i alla fall på topp, och hon tackade också mycket riktigt de entusiastiska fansen för de var “så fina”.

Maggio själv får man väl säga var också fin på sitt sätt, men framförallt var hon charmig och uppvisade en jordnära karisma. Det finns alltså en uppenbar anledning till att hon lyckats bli en av landets största popstjärnor. Eller för att precisera det; trettiofemåringen kan nog med fog sägas vara näst störst. För allra störst är förstås Håkan Hellström, och lustigt nog dök han upp i tankarna under fredagens gig. Det är nämligen ganska lätt att dra paralleller mellan Maggio och Göteborgs stolthet. Båda parter skriver till exempel sina högst personliga texter själva. Vidare är de båda två i besittning av långt ifrån stora röster. Likaså har de vanan att betona stavelser på ett lite udda för att inte säga märkligt sätt gemensamt också även om Maggio att döma av fredagens gig knappast kan konkurrrera med sin manlige kollega i detta avseende.

Däremot har hon en repertoar som går minst lika mycket hem som Hellströms dito hos sin unga, kvinnodominerade beundrare. På Mejeriet kom hitsen som på ett pärlband, och den synnerligen entusiastiska allsången som kom med god regelbundenhet fungerade om något som bekräftelse på att fansen tagit till sig hennes alster.

På tal om detta med att ta till sig, så är det precis vad Maggio själv inte längre gör med sitt tidiga, lite mer soulfärgade material. Denna kväll ignorerades gamla favoriter som Dumpa mig och Måndagsbarn helt till förmån för spår från vårens release Den första är alltid gratis och andra självklarheter av senare datum. Lite synd, kan tyckas, men i ärlighetens namn är sångerskans katalog överlag så stark att hon klarar sig bra utan att avverka alla de mest uppenbara sakerna varje gång. Dessutom ska villigt erkännas att jag är tämligen förtjust i den klädsamt riviga sida hon anammat på senare år, och på Mejeriet lät hon den komma till tals i en utsträckning jag knappast förväntat. Redan med öppningsnumret, den småriffiga Vi mot världen sattes tonen, men det fanns gott om annat av samma vara. Som de powerpopiga Vi kommer alltid ha Paris och Trädgården en fredag. Eller för den delen den väldigt tralliga Sergels Torg. För att inte tala om Jag kommer, i en hetsigt energisk förpackning.

Sedan varierades givetvis dieten med några ballader och ett mindre antal renodlade popkarameller också, typ efterhängsna Ayahuasca, men det bestående intrycket av denna spelning är att Maggio numera vill vandra en smått uppspelt powerpopsrockig väg där storheter som Blondie och Go Go´s varit ledstjärnor i evigheter, och inte mig emot. Sämre förebilder kan man onekligen ha.

Skriven: 2016-09-10

© jpsmedia.se