Publicerad: 2016-08-19
Text: Peter Eliasson

SHARON ROBINSON, Gustavsscenen den 19 augusti (Malmöfestivalen 2016)

Sharon Robinson är något av en doldis i musikbranschen. Inte så konstigt kanske eftersom hon mest funnits där i kulisserna i egenskap av låtskrivare till folk som Michael Bolton, Roberta Flack, Don Henley och Diana Ross Ja, också har den Kalifornienbördiga sångerskan icke att förglömma haft en lång professionell relation med Leonard Cohen, så sent som 2010 backade hon honom på turnén som då nådde Malmö Arena.

Fast nu fokuserar Robinson på solokarriären igen, och det gör hon förstås helt rätt i. Det här är någon som både har karisman och den vokala talangen att stå i centrum både mycket och ofta. På den blygsamt dimensionerade Gustavsscenen levererade femtioåttaåringen sånger från sina två soloalbum Everybody Knows och fjolårets release Caffeine, och precis som förväntat svävade vännen och forne(?) arbetsgivaren Cohens ande över den intima konserten. Välgörande lågmält, poetiskt och moget inlevelserikt är adjektiv man kan dra till med för att beskriva helheten. För att inte tala om smått hypnotiserande. I sådant som Caffeine, Sadedoftande Invisible Tattoo och The High Road omslöt Robinsons varma och nyanserade röst en fullständigt på ett synnerligen välgörande och självklart sätt.

Fast nog var det synd att sångerskan inte hade med sig några levande musiker som backning. Då hade man sluppit de aningen plastiga och smått sterila rytmer den medhavde datorn utstötte i vissa nummer. Det hade lyft en ytterst minnesvärd konsert till ännu högre höjder.

Skriven: 2016-08-19

© jpsmedia.se