JPS Media

High Lights

SALEM AL FAKIR, Stortorget den 26 augusti (Malmöfestivalen 2010)
I och med sitt deltagande i årets Melodifestival börjar Salem Al Fakir bli folkkär. Och det är inte
AGAINST ME förfinar punken, men ifrågasätter fortfarande
Att göra karriär i punksvängen utgör oftast en tydlig bekräftelse på hur svårt det är att balansera
SERJ TANKIAN fortsätter utan System Of A Down
System Of A Down personifierade nästan från dag ett bilden av ett band med integritet som på många s
BAND OF HORSES med stabilitet på soundtracket till Eclipse
Band Of Horses har varit indiedarlings ända sedan debuten Everything All The Time släpptes för fyra

Senaste nytt

Film / Filmrecensioner

Publicerad: 2010-07-30

Dela |

THE BOYS ARE BACK

Regi: Scott Hicks
I rollerna: Clive Owen, Emma Booth

BETYG: TVÅ

Skriven av Pidde Andersson

THE BOYS ARE BACK. Det låter som en actionkomedi. Det är det inte. På filmaffischen ståtar en smilande Clive Owen och man får intryck av att det är en komedi. Det är det inte heller.

Nej, det här är ett drama av Scott Hicks som gjorde SHINE, det där pianodramat. Den här gången bygger filmen på en bok av sportjournalisten Joe Warr, som skrivit om sitt liv. Men det handlar inte om sport.

Joe Warr är en engelsman boende i Australien. Han är lyckligt gift med en vacker kvinna och tillsammans har de en liten son, sexårige Artie. Joe har även en tonårig son, Harry, från ett tidigare äktenskap, men han bor i England och vill inte veta av sin far.

Redan i början av filmen får Joes fru cancer och dör. Tårarna sprutar. Joe försöker ensam ta hand om den strulige Artie och sköta hushållssysslorna. Det går inte så bra. Tårarna sprutar. Harry skickas motvilligt till Australien för att bo hos Joe över sommaren. Tårarna sprutar.

Men Joe gör så gott han kan. På Arties skola träffar han på Laura (Emma Booth), som ser ut som Traci Lords och har en dotter i Arties klass. Joe blir betuttad i Laura, men hon tycker att han krökar för mycket och lever som en gris. Tårarna sprutar.

Då försöker Joe skärpa sig och det går väl rätt bra.

Det är förstås inget fel på skådespeleriet i den här filmen. Det är bara det att det blir för mycket av precis allting. Det här får bygga på en sann historia hur mycket det vill (och en sann historia behöver ju inte betyda att filmen är bra), men det känns mest som en följetong ur valfri veckotidning.

Den här snyftaren kallas "upplyftande historia" och den försöker vara fin och gripande på alla sätt. Det är den inte.

Men miljöerna från Australien är tjusiga, om man nu vill gå på bio och betala pengar för att se sådant.

Lille Artie är en fullkomligt vidrig ungjävel, han ser tammefan ut som Damien - hade Gregory Peck dykt upp, hade han genast rotat runt i ungens hår och hittat tre sexor i hårbotten. Det verkar vara något psykiskt fel på Artie, men det framgår aldrig riktigt.